Konturerna flyter samman och bildar en artistisk enhet som bryter upp gränser.
En blyg närhet som skriver sin bekräftelse med vita bokstäver på obehandlad bark.
Tidlös samhörighet.

I naturens egna trädgård kan vad som helst hända....

Lugnet nynnade stilla, vaggade sig själv till ro.
Dagsljuset smekte världen och tiden visade 27 minuter i frost och reflexerna lekte kull i den vita snö som smyckade allt blottat liv.
Vaken fann jag träden, medveten tänkte jag alla mina tankar.
De nådde ända till dig.
Kände du det?

Med en sådan bostad behöver invånarna inte
bekymra sig om att skotta någon garageuppfart....

Himlen har trillat ner.
Den gjorde så i små vita delar som störtade ner i tre dygn.
Tellus kör med nercabbat i januari, kaxigt!!
Taket vidöppet och alla människobarns drömmar svävar rakt ut i oändligheten.

Men…om himlen har fallit ner….så är det ju den vi vandrar omkring på.
Vi går på moln, så att säga.
Det förklarar känslan!!!

De finns. De står mitt på vägen. För att de kan.

Inte ett konstruerat ljud, inget eko av det bebodda samhällets hastighet. Total tystnad och en stillhet som ler.
Fantasin klär på sig sina dammiga vingar och lättar från marken.
Ljuset ritar en karta och resan inleds.

...en ny tid.

Kvällen lägger sitt täcke av längtan över mig. Jag kurar ihop mig och känner smaken av hjärtslagens saknad och ensamma eko.
Min ensamma siluett avtecknar sig mot bakgrunden, som kallas stillastående tid.

Det finns en svår konstform att bemästra, den illustrerar samtal utan ljud. Exempel på det är när man har sin älskade i telefon och tillsammans ser på tv. Det fysiska avståndet sträcker sig 92 mil genom riket och närheten är trots det total. Vi har ett eget språk med flera dialekter. Vi samtalar på flera nivåer och orden är bara våra, sagda som osagda.

Det kan också vara ett ordlöst samtal mellan två vänner, när den ena känner sorg och smärta inuti. En liten och till synes obetydlig rörelse som sammanför. En beröring som förmedlar långa meningar till tröst.

Ett nytt idiom har slagit rot inom mig.

Stod i godan ro och inväntade bussen hem. Någonstans bakom mig hördes en hubba-bubba idisslande tonåring deklarera för sitt entourage, att mannen 
som rattade fram det kollektiva färdmedlet, inte var någon mindre än hennes morfar. Hon väckte stor beundran hos övriga medlemmar av hubba-bubba flocken, genom att deklarera att hon nu skulle få åka gratis.

Med facit i hand undrar jag om vi inte alla borde fått åka gratis....vi kanske till och med borde fått betalt, med risktillägg.... Morfar kanske borde överväga starkare glasögon, så han ser snövallar, andra trafikanter, busshållplatser och hastighetsbegränsande trafikmärken...

Saknad äter färger.

Kontrasterna är knivskarpa. Det finns en tydlig gräns mellan årstiderna här. Vinterdvalan försätter orten i en slags slummer. Turisternas eko är det enda som hörs. Platsen rustar sig för nästa säsong. Det är så här sommarstaden ser ut utan makeup.

Så vackert...

Skutorna kan resa, söka äventyr, övervintra i vindstilla ro. Bojarna uthärdar den frusna ensamheten och väntar troget på sina fartyg.

Somliga är bojar - andra hissar segel.

Men de förenas när tid är, de hör ihop.

Kollega L påstår att han inte tidigare köpt pannkakor på den intill arbetet belägna restaurangen. Kollega L2 och kollega K hävdar att han gjort precis det. Kollega L förnekar envist påståendet.
Kollega E utbrister att det borde kollega L veta bäst själv! Kollega L2 kommer på att han kan ha blandat ihop begreppen då kollega L faktiskt inhandlat raggmunkar vid ett par tidigare tillfällen.
Förvirringen är nu total... Matematiken haltar betänkligt....

L - (L2+K) + E = mental härdsmälta....

Har nyss bevittnat en kollegas ingrepp på en avocado. Med en kniv Crocodile Dundee skulle avundas, lobotomerade hon leende det stackars advokat-päronet. Bedövning kom aldrig på tal!

Med tanke på arbetsveckans påfrestningar, känns det som om en lobotomering vore bortkastat på mig, det har liksom skett av sig självt...

Att lägga sig i ett varmt bad och samtidigt ha en whisky inom räckhåll, är en mänsklig rättighet, enligt en av mina kollegor. Jag hyllar min kollega!

Dessvärre har jag ingen whisky att tillgå denna afton, så jag badar utan. Men imorgon....då jäklar åberopar jag min mänskliga rättighet och avslutar en fysiskt såväl som mentalt påfrestande arbetsvecka!

Skål M!

Passionen i motivet river av höljet, blottar huden, frigör alla känslor och berör därefter allt...
Betraktaren huttrar av ljudlös förförelse. Åskådaren darrar under intryckens smekningar.

Skönhet...som fotograferas och översätts till kärlek...

...uppstår ibland ur inget, de bara intar sin plats.

Jag har stakat ut ett spår, tagit ut kompassriktningen och nu följer jag leden.

Ljuset kurar ihop sig och sluter sina ögon.

Himlen författar med sin penna, ett verktyg förlöst ur moln. Rödglödgad spets ristar in våra ord av kärlek på ett ark av frost.

Känslan brinner.

Som en fyr av färg, ett enda litet avbrott i kalla grader och stillastående kyla. En puls i en nedsövd värld, bedövad av vinter.

Jag vände hemåt, för att känna hennes puls, hennes varma hjärtslag mot mina.

Uppe på det sydländska krönet skådar jag ut över landskapet. Ett Italien i Skåne...
Världen är bra liten!

Ett frostat halsband i väntan på resenären.

Stillhet och tystnad. En bofast plats för rörelsen att vila på. En vintersömn för äventyrare. Vaggar stolt och visar upp sig, väl medveten om sin inneboende styrka och kraft.

En skönhet.

Det är ju inte varje dag man kliver in på ett bageri/konditori med ett sådant namn...

Hon ger mig tid att uppleva, hon ger mig utsiker att fånga. Hon tar mig med. Hon...visar sitt innersta och sin historia. Jag läser, jag ser, jag minns... Studerar den bok som hennes liv skriver...

Det var så vackert i just denna stund...

Klart och tydligt.

Varma tillsammans.

Man behöver inte tvivla, man vet med bitande säkerhet att man är på väg norrut när tåget ser ut så här...



De nordliga breddgraderna liksom överfaller en och visar ingen som helst barmhärtighet.



Men...nöden har som bekant ingen som helst jävla lag!!!

Låt mig få presentera Svea rikes mest hatade och samtidigt mest älskade järnvägsstation....
Smärtsamma farväl och älskade återseenden.

Ett lokalt och dialektalt talesätt som kommer väl till pass en isande dag som denna! Minus 27 grader och risk för rimfrost i stjärtskägget föreligger! Jojo, så är det och jag ämnar dyka ner i badkaret vid hemkomst från denna arbetsdag som inleddes vid 04.30...

Toppluva på!

Somliga kan det här med att koppla av.
Vissa har liksom gåvan, en medfödd förmåga att mysa...

Tänk om isen och kylan kunda sakta ner mer än bara vattnets rörelse....
Tiden, till exempel. Hejda morgondagen från att komma och slita oss isär.

Men jag vet, när morgondagen väl kommer och tar med mig på norrgående tåg, vill jag inget hellre än att tiden ska bryta mot hastighetsbegränsningarna.... Människan är ett rätt inkonsekvent djur vars behov och önskningar sällan får ihop sina ekvationer...