Årstiden som tänder stjärnor i min blick, som skapar norrsken i mina tankar.
Plockar färger längs min väg, ger bort dem med liten varm hand.

Vita nattbett bär bud om kommande årstid, högtid.
Ljus i farstuns fönster fäller ut änglavingar och sprider sin värme.

Kliv in, genom öppen port.

...låter jag mig slukas av Norre Ports gap.

För första gången bevittnar jag höstens fotsteg i denna stad.
Bedårande och vildsint berikande.

Redo att sätta segel, redo för att drivas framåt av vinden.
Redo att veckla ut sina vingar...

Flyga bland molnen, sväva fritt i tron på sig själv.
Aldrig ensam.

Vita cirklar som mjukar upp stenlandskap.
En rund rad som visar skillanden mellan himmel och hav,
en gråblå dag.

Sinnebilden av ett kargt och vindpiskat vemod.
Poetiskt lidande med flagnad färg, bortsliten av vreda havsstormar.
Vacker som få...

Hoppets symbol väntar besökare i hamnen.
Tilltrons konturer vakar över sjöfarare, beskyddar dem som tror.

Jag fann en glöd...
och startade en våldsam brand...

Tiden låser upp sina erfarenheter,
öppnar för både insikt och utsikt.

"Mitt liv som trasselsudd", sa Hammy och tog en cigg.

Livet är skrynkligt.

Slutsatsen efter att ha belyst och analyserat alla veckligar som utan svårigheter kan uppstå.
Det mesta kan avvecklas, vara invecklat men även utvecklas.

Denna dag passar bäst ihopvecklad.

Jag lovar att hoppa till sommaren!

Min vän gjorde en spontan högersväng och sen snubblade vi över detta...
En gedigen samling av forntida konst, budskap och berättelser.

Mitt ibland skepp, gudar, skomakare, vilda djur och redskap....fann jag denna huvudfoting....

Barn är alltid barn...

Genom alla tider.

En yttre klädnad, en levande inramning av byggnadens öga.

Hösten har kastat ankar.
Regnet faller på Bohusläns klippor och jag äger inga vantar...
Kylan omsluter ensamt vaggade båtar och luften nyper mig i kinden.

Tanken vet att jag kan göra upp eld i öppna spisen...
Utanför faller löv mot oanade tider.

Två norrlänningar, bosatta i Halland, i exil i Bohuslän...
Äter middag tillsammans.

En kollega redovisade denna morgon skrubbsår och ömmande anatomi.
Joggingtur avslutades med en praktvurpa...en traditionell ansiktsplantering.
Enda fördelen med eländet var att hon i och med det hittade sina läsglasögon...

Annan kollega erkände att hon på arbetstid höll på att knycka en farbror från ett servicehem.
Hjälpsamhet i kombination med gammal mans förvirring, kan skapa diverse lustifikationer...

...mina dyrbara, värdefulla, ovärderliga, fantastiska Lulefans....
Jag fick stryk.
Ordentligt.

Moln rör sig över tankens himmel.
Skuggor och ljus älskar med varandra och konturer frigörs.
Som hungriga färger.

Tänk mer och öppna ditt fönster.

Molnen beter sig som om de var i strid med tiden.
De fäktas mot minuter, stångas mot kvartar och skjuter skarpt mot timmar...
En ny tid är på väg.

Höst.

Rebel yell.

Jag och mina kollegor går omkring med stegräknare dessa dagar.
Det är visst en tävling.

Jag har nu mätt att det är 23 steg från min dator till våningens kaffemaskin...
Med tanke på hur många gånger per dag jag avverkar den sträckan, lär jag endast genom det samla ihop en stegmängd icke att förakta!

Taket spetsar himlen, en äventyrare står på toppen och sträcker sig mot numrerat moln.
Gaveln krullar sig i vågor mot atmosfären.

Ljuset smeker byggnadens former, rundar dess vinklar och förser den med spännande skuggor.
Nedanför rör sig tänkande själar över Litet Torg.

Subtil blomdoft färdas i vinden.

Allt medan grannen skottar regn på gatan, upptäcker jag att jag
känner en mänsklig vinkelhake...

Med precision som en naturbegåvad mästare, kapas pålägg till att på millimetern passa brödet.
Ost fördelas på ytan och täcker den till fullo.
Vinklarna är fullständigt räta!

Riktigt imponerad blev jag när ett ovalt pålägg med vana handgrepp förvandlades till samma form som det kvadratiska underlaget...

Vädret kom som en surprise.
Molnen hade bråttom, de överföll lunchen, de kastade sig över staden.
Norre port blev bestört.

Jag tog det med ro, jag hade min regnjacka.
Jag fotade nio sekunders och två hjärtslags förändring, det gjorde mig fantastiskt lycklig.


Närvarade mitt i livet.
Som en omedelbart justerad paragraf i ett levande protokoll...

Poesi på himlen...
Rörelse i tanken, som sträcker på sig och gäspar.

Morgon, en ny början, en ny tideräkning.

Livet är lego - bygg!

"Good morning sunshine!"

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras...
Pavlovs jyckar...

Välj vilken metod du vill, det funkar,
idag sa hon det först!

...finns skatter, rikedomar av ömtåliga känslor, tankar och minnen.
Ingångarna är små, för de ska inte vara lätta att hitta.

Somliga finner sin väg in, ledda av sitt inre ljus.
De välkomnas och får en egen nyckel.

Andra förleds runt och ut på andra sidan,
 via en väl genomtänkt labyrint av självförsvar...

Förlåt...
Kunde inte låta bli den dåliga ordvitsen i rubriken.

Blev bara så genuint glad när jag hittade detta fiskedrag på en sten vid havet.
Dess kaxigt gröna färg fångade mig i alla fall.

Jag är säkert inte den enda som fångats av det...

Vad är det egentligen som gör att vissa människor har så starkt band till havet?
En slags själsig attraktion, en känsla av befrielse och harmoni.
Jag har själv detta band till havet, behov av det.

Att få se alla dess skiftningar i humör och färg, att få känna doften (varför kan man inte fota doft?) och att få lyssna till ljudet, havets andetag...gör mig stark som människa.

Ler med hela själen.

Blicken följer linjer, konturer och berör detaljer.
Ser en helhet.
Njuter.

I över 350 år har byggnaderna och platsen andats fram sin historia.
Grånande gistvallar minner om hårt arbete och dyrbar fångst.
Väderpinade gavlar har fortfarande sina ansikten ut mot vattnet och välkomnar gäster av dagens närvarande tid.

Stenfälten, en gång kallade för "Hin Håles åkrar", lockar fantasin bakåt i tiden.
En plats som fortsätter skriva historia.
Men tänk på att nuet, är det som är evigt, inom sitt eget begrepp....
Lev.

Pärlor på behaglig yta.

Så här kan passionens öga se ut...
När det betraktar dig i profil.

Måste man ansöka om bygglov på vattnet...?

Rörelse i grytan, hörbar hastighet och påtaglig närvaro.
Tanken blir fartblind och skrattar,
när den åker karusell mellan stenarna.

Forsen bjuder in till karneval och det är gratis inträde.

Berätta för min ande vad jag inte vet,
om solnedgången.

Viska om himlaeldens romantik, dess mystik.

Skriv till mig om färglagda moln som berusar sinnen.

Sjung om rörelsen i skymningen, hur den smeker jorden, människorna och husen vi bor i.

Berätta för min ande vad jag inte vet,
om kvällens blyga passion.

Kvällen tog emot vandraren med öppen famn.
Gatorna lotsade spontana steg i motsols riktning och floden
inväntade barndomens litterära minnen....

Huckleberry...

Igår tog min kollega och jag svart bälte.
I akut diarieföring och hantering av överraskningar...

Utan djupare analys, bara en okomplicerad iakttagelse.
Som ett leende konstaterande mitt i upplevelsen.

Jag ler och solen bländas.

Fullständig harmoni.
Rörelse i samklang med alltet.

Återspegling i en septemberblick som glittar hemlighetsfullt.
Färger som givits av tänkta tankar, former dirigerade av oemotståndligt solsken.

Skuggorna...förför...

Vild och fri.
Magisk och vacker.

Fotsteg som aldrig försvinner.
Avtryck rakt in i evigheten.

Utan rörelse förflyttar sig tiden.
Ett viskande eko nuddar kinden och andetagen är som årtag mot vattenytan.
Klyver verkligheten med sin närvaro, rörelse....
Tiden ser på och ler som en solig lördag förmiddag.

Kvällen minns det...

En lila hälsning till någon med en lila kamera.
Kram

I tidens återkommande vagga, slumrar löven.
Färgerna tar de med sig och kvar finns minnena av dem.

Som en tankens målarbok.

Vandrar så tyst jag kan, vill inte störa skådespelet som pågår.
Betagen av färger och skuggor.

Smyger vidare med skälvande andetag och ett hjärta som smeker himlens bilder,
i ödmjuk beundran.

Fångad av himlaelden, ståendes mitt i en borgruin.
Andlöst vackert...

Förförd och berörd.
Lyssnade till en glödande röst som viskade i sena timmar.
Orden kom till mig.

När den blir tagen för given och sedd genom vanans oputsade fönster,
är det dags att städa sin inre syn och genom klara glas se,
det förgänligt vackra som inte kostar något.

...visar på stadens rikedom.
Se och ta till dig, förstå och bevara.

Vakna!

Historien skapar sig själv varje gång ett fotsteg passerar.
Konsten vittnar om storslagna tider och besökare ser eller ser inte.
Det spelar ingen roll, alla intryck räknas.

Hösten överfaller sinnena, kylan dräper sommarens blommor och häller sina egna färger över världen.
Jag bär blommor i min hand, sommarens minnen i torkad och bevarad form.
Hänger dem runt min handled.

Som ett fotoalbum, bläddra i min trädgård.

Pennan vilar.
Orden svalkar sig i skuggan.

Som ett emotionellt vulkanutbrott inför betraktaren.
Himlen är passionerad.

Känslan rubbar cirklar och bevarar sig själv i hjärtats minne.
Lava bland molnen.

Hur hård den är, så blir den knäsvag, när havet ser på den med glittrande ögon...
Världen är full av skönhet.

Rävsax som en gång i tiden plågade och förintade liv.
Ett gap som slöt sig om anden och villkorslöst innebar slutet.

Piraya...
Rovdjur som arbetar i flock.
Käftar som saxar, knipsar bort bit för bit av livet.

Konsten har evolverat ur en gemensam innebörd, men visar olika arter.
Käftarna är dock de samma...

Verbalt färgblind...

Kylig septembervind klöser på utsidan.
Tidig timme huttrar sömnigt och stegen är stela.

Synen som möter, värmer insidan, som att luta sig mot en kär axel och genomströmmas av omtänksam värme.
Färgerna är starka och ärliga, de sänder sin tysta hetta till blodomloppet och vindens kyla möter en gul sköld av värme.

Gryningen klättrar över horisonten.
Tiden är nyfödd och orden tänks, utan att uttalas.
Ett foto, ett minne.

En bild, en illustration av en upplevelse.

Sparas, arkiveras och kommer aldrig att gallras.

Himlens lavaflod flyter fram...
...som en hand på en höft.

Varm och trygg.
En verklig fantasi.


Solen bryter sig fram och avlägsnar mörkret, tar av täcket...

Undrar om den själv valt plats att växa på, medveten om skönheten i gryningen?

Den nya dagen sträcker nyfiket på sig och tänder ljuset i sin blick.
Vi är sedda där vi vandrar med parallella steg mot motiven som väntar.

...mot numrerad himmel.

Hooked on you, sa molnet och log blygt.
Himlens blå blick belyste din första tanke.

Skyldig och medveten om sin påverkan.
Inte skyldig till att finnas och vara sig själv.

Klev över tröskeln en gång i tiden och log sitt oskyldigt skyldiga leende...

Porten till det innersta rummet...

Försvara din längtan, dina drömmar och ditt hjärta.

Tankens torn är högre än skuggorna.
Men tänkaren har lärt sig av Babels torn och aktar sig för att via ett enstavigt övermod separeras från känslans språk och därmed förlora förmågan att förstå andras tankar...

Musik från själen till hjärtat.

Öppna fönster, innebär det ett inåtgående flöde av yttre intryck, eller medför det ett självvalt utsläpp av tankar, funderingar och åsikter?

Måste det ena utesluta det andra?
På karmens nötta yta, kanske det sker ett möte, en utväxling mellan ofrankerade utgående försändelser och inkommande handskrivna beröringar.

Om kvällen tänder jag en lykta,
för säkerhets skull...

En tankens fyr för dig att navigera efter.

Att komma tillbaka från semestern...kan innebära att skrivbordets yta har gömts under högar av papper...
Jag övervägde för en kort stund att utrusta mig med spade, jordfräs eller annat brutalt och effektivt redskap, men besinnade mig.

Fick en inre vision av gamla hederliga "Anslagstavlan", ni vet, en rejäl nysning och så var det rensat och klart!
Nu har jag skottat fram 80% av skrivbordet och prognosen säger att under eftermiddagen kommer nya drivor av dokument...

Sisyfos...

Båda har en arkitekt, en sann konstnär.
Båda har en historia att berätta.

De ruvar var och en på sitt, de berättar med olika ord, på samma språk,
 fast på varsin sida i samma bok.
De delar.

Stunder som dessa saknar prislapp.
Moment som skakar av sig vardagens bojor, flyter fria över människans hornhinnor.

Under delad tystnad såg jag det levande konstverket.