När jag ser andra människor med fräknar så ler jag av en slags djup och varm glädje. Jag tycker det är fint. Det kan även beskrivas som charmigt, vackert och i vissa fall, nästan attraktivt. Vilket ord jag väljer att använda beror till stor del på personligheten fräknarna sitter på. Men...när dessa uppstår på mig själv ler jag inte alls. Jag avskyr dem! Ja, jag vet, det är en inkonsekvent åsikt och jag har ingen rimlig förklaring till varför det är så. Jag är gruvligt irriterad på mina fräknar. Igår var jag ute i solen i några timmar och idag ser jag ut som om jag fick den briljanta idén att spotta snus genom ett durkslag. I motvind.
Suck...

Ska genomföra en väldigt oakadmisk undersökning; tänker ta en vanlig bläckpenna och rita en ring på min arm där det ännu inte finns några fräknar (det blir ingen stor ring...) och sedan ska jag ta tid på hur lång tid det tar innan de bryter sig in i ringen. Jag tillhör även den kategori människor som inte kan bli brun. Tydligen är det något negativt, att bli brun är vackert, ett skönhetsideal som jag inte kan uppnå. Men om fräknarna fortsätter att anfalla mig i denna takt, är jag snart jättebrun!!!