Kliar mig tankspritt på taket till min begåvningscistern och upplever ett viss ambivalent förhållningssätt till den direkta omgivningen. Finner det i detta nu som en näst intill orealiserbar uppgift att förlika mig med tanken på en nära väns smärta. Tanken (liksom den iskallt brinnande känslan i själen) beter sig ohyggligt likt en Gordisk knut och jag fruktar vad mitt Alexanderhugg ska bestå av, hur det ska gestalta sig, ta sig uttryck...

Jag vill finna ett sätt att kanalisera det som smärtar henne, mig, oss...utan att hon ska notera att jag implementerar själva processen av själsligt lidande någonstans djupt inom mig. Känner en evident insikt om att det är smärtsamt komplicerat att vara människa. Kännedom därom har jag ägt i decennier och jag har aldrig bestritt min kunskap i ämnet. Men jag anar att jag är i behov av en manual för att djärvt och i avsaknad av säkerhetslina, ändå ge mig i kast med att existera som en osminkad och sensitiv individ. Det här med vänner är ingen okomplicerad historia... Lösningen är i behov av ett Alexanderhugg, men situationen kräver något med varsamt och subtilt. Återgår till att själsfrånvarande möblera om bland mina hårstrån...