Man vet att man börjar bli gammal när man skriver brev till en 19 åring som går sitt första spännande år på högskola och i de breven bland annat delar med sig av oanade kulinariska kompositioner av pasta, nudlar och potatis... Man vet att man har lyckats samla på sig en hel del erfarenhet av livet när man till samma 19 åring skriver att detta är en fantastisk och oförglömlig tid i hennes liv, att hon under sin utbildning kommer forma en ansenlig del av sin framtid, knyta många varma och dyrbara kontakter med människor. Breven som färdas genom rikets postgång innehåller uppmuntran och bot mot tentaångest, stöd i den nya situationen att befinna sig långt från familjen. Men allra mest handlar orden om att känna sig ödmjuk att få ta del av henens glädje, entusiasm och unga lycka. Vuxenpoängen bara haglar över mig!!

Visste ni förresten att brev kan innehålla leenden?