Jag har som bekant flyttat och den nya adressen är belägen i en angränsande kommun. Hade ett ärende tillbaka till den frånflyttade kommunens centralort och upptäckte att jag såg mig omkring med andra perceptioner. Jag fann att jag gick omkring i ett postindustriellt syrefattigt tillstånd där varken dåtid eller nutid existerar. Under 1970-talet klev globalisering och digitalisering till sängs med centralisering och avkomman av det är en kommun som drabbats hårt av utflyttning och nedlagda industrier. Den kvarvarande befolkningen gör sitt bästa för att förtränga nedmonteringen av sin hemort, men effekterna därav är allt för påtagliga för att det ska vara möjligt att bortse från.

Paradoxalt nog så har de funnit ett koncept som bedövar känslan av hopplöshet, för om man inte ser någon framtid - kan det ju heller inte ha funnits någon dåtid!