Finns det en häftapparat avsedd för själar i upplösning? Det skulle vara rysligt behändigt med en sådan just nu. Finns det en kosmisk hemlighet att lära i en medveten undergång av det egna jaget? Jag menar, uppnår man ett högre astralt syfte den dagen man lyckas vira sitt förstånd runt frågan om själslig samhörighet och all den smärta och glädje det innebär? Eller kommer det ett i hast hopsnickrat diplom på posten och ett innehållslöst "grattis och välkommen till klubben"?

Det finns vissa saker som jag bestämde mig för som barn att jag skulle lyckas med. Att få syn på vinden, är en av dem.

I samma stund som jag lyckas se vinden med blotta ögat, kommer jag anse att jag fångat dagen, du vet; carpe diem, som de som vill verka kloka och belästa säger. När jag kan se vinden, då vet jag att ingen av livets små ting kommer gå mig förlorade, då vet jag att jag är människa i den utsträckning jag är menad att vara det. Kan jag se vinden, så kan jag även se det allra vackraste i världen, mina vänners själar, fångade i ögonblick av okonstlad skönhet, du vet, omedvetna om att de blir fotograferade. Jag försöker varje dag. Jag gör framsteg.