Mycket, för att inte säga väldigt mycket, i samhället är konstruerat efter folk som är morgonpigga. Mallen är tydligen gjord utifrån personer som går till sängs kl. 21.30 och omedelbums somnar. Sen sover de en sammanhängande sömn tills lilla väckarklockan annonserar att det är gryning och dags att enligt planen stiga upp. En viss procent av dessa människor är vaken redan INNAN klockan ringer!! De bara vaknar av sig själva liksom... Sen kliver de upp och äter frukost. Inte nog med det, de är glada också!! De kan föra ett socialt avancerat samtal med övriga familjemedlemmar...Jag tillhör INTE den här gruppen individer... Jag är ett enda stort systemfel... Jag fungerar som bäst efter kl. 21.00 och jag skulle helst vara vaken tills morgondimman lättar och därefter gå och lägga mig. När jag beklagar mig över samhällets totala oförståelse för min situation brukar vänner och bekanta fräsa åt mig att börja jobba nattskift. En lösning i och för sig, men jag ser ju natten som min fritid och vem vill jobba på sin fritid!?!  Jag jobbar gärna på dagtid, men då går inte ekvationen ihop alls... när ska jag sova då? Jag lovar, jag försöker verkligen! Jag går och lägger mig strax innan midnatt och jag försöker sova. Jag menar, jag tar i allt jag orkar för att somna, men det vill sig liksom inte. Nu är det ju så förunderligt ordnat att jag har en kär vän som av andra orsaker har svårt att sova. Vi har funnit den sanna meningen med sms, vi har upptäckt att man inte alls behöver vara ensam i vakna nattimmar. Vi har varandra och våra samtal. Ibland är de fulla av humor och skön galenskap, ibland behandlar de livets utstuderade jävlighet, ibland filosoferar vi och kommer fram till att vi är de klokaste som finns! Det spelar egentligen ingen roll vad vi pratar om, det som betyder något är att det inte gör ont att vara hjälplöst vaken.