Med en sorts irriterad fascination tänker jag på människor som anser att det är deras odiskutabla rättighet att tala om för andra vad de ska tycka, känna och vilja. Dessa självutnämnt allvetande halvgudar reflekterar endast över sina egna åsikter, som på något märkligt och otäckt vis förväntas gälla som lag för övriga bekantskapskretsen. För det är just där, i den egna bekantskapskretsen, man finner dessa mentala befäl...

Jag kan inte låta bli att undra hur det blev så här? Det är ju vuxna människor i ett i alla fall på papperet demokratiskt och civiliserat samhälle!! Blev de aldrig som barn valda sist till brännbollslaget på gympan? Blev de aldrig av sina föräldrar nekade ett husdjur? Tvingades de aldrig att äta skolbespisningens pannkakor som på 80-talet mest påminde om ryska brottarmattor? Möttes de aldrig av ett nej när de frågade chans på någon i skolan? Har de överhuvudtaget aldrig stött på en motgång i livet!?! Har de aldrig blivit ifrågasatta för sina åsikters skull, eller fått sina idéers uttryck bestridda? Om de skulle ha mött motstånd under sin uppväxt, hade de ju lärt sig att människor har olika åsikter, känslor, tankar och planer på hur livet ska levas. Det överlägset mest intressanta inslaget i deras dominerande metoder, är att ingen jag hittills frågat, kan svara på varför de tror att de alltid har rätt, rätt att styra andra människors liv utifrån sina egna normer och ideal...