Jag tror minsann att jag drabbats av lakanskräck!! Vid minsta lilla försök att lägga mig i sängen och sova förvandlas kroppen till en rastlös krypande massa som inte har några som helst planer på att slappna av och vila. Inuti hjärnan startar en åktur av den brutalare sorten, ungefär som om det vore möjligt att vid ett och samma tillfälle åka samtliga karuseller och andra hemska åkattraktioner på ett stort nöjesfält. Kroppen motsätter sig all pedagogik och inget fungerar. Klockan förflyttar sig obönhörligen i riktning mot gryningen. Någonstans inom mig finns en mycket trött person som i mörkret kämpar för en stunds vila och återhämtning. Det finns tydligen ingen sådan.
Gäsp.