...skulle jag kalla Emil i Lönneberga för mästare. Jag tänkte mig livet som en från början obearbetad träbit. Tiden under vilken vi människor lever och utvecklas är en morakniv. Eggens skärpa skiftar beroende på om vi möter framgång eller tillbringar en tid av livet i uppförsbacke med en kallsinnig motvind. En vass egg utför snabba kirurgisk snitt där kanterna är jämna. En vass kniv skulpterar ett gott resultat. Så finns det ju knivar som lämnats ute i regnet där de rostat... dessa knivar är slöa och karvar ojämnt och fult. De framkallar infektion och lidande. De snidar smärtsamt misslyckande.  

Emil är en sann livskonstnär! I svåra stunder av förföljelse och utsatthet täljde han former av livet. I oformade trästycken såg Emil liv som andra misslyckades att se och uppfatta. Med ett gott hjärta och en obändig vilja att utforska livets alla avdelningar, fann han kunskap om det allra enklaste i livet, det som verkligen spelar roll när skymningen faller. Emil trotsade ett patriarkat med kort stubin och han snidade sin väg till sinnesro och mod. Som en tillförlitlig mästare med en omsorgsfullt vårdad morakniv utformade han sitt eget liv, en förebild för andra att ta efter.