Bland Urnebulosor och Röda älgar...
Jag har sett en film, en påminnelse om det grundläggande i själva mänskligheten. När jag satt i mörkret och bevittnade den sammanhållande länken mellan natur och människa fylldes jag av ord som är mig lika kära som bekanta. Karin Boye skrev;
Hon hade en känsla av att där hon nu rörde sig var formerna övervunna,
hon bredde formlös ut sig i själva urstoffet, som en död, när han
långsamt sjunker tillbaka genom upplösningens världar, genomlöper skapelsen baklänges
och alltmer närmar sig de återskapande urnebulusorna, Mödrarnas härdar.
(ur Kris av Karin Boye)
Hon hade en känsla av att där hon nu rörde sig var formerna övervunna,
hon bredde formlös ut sig i själva urstoffet, som en död, när han
långsamt sjunker tillbaka genom upplösningens världar, genomlöper skapelsen baklänges
och alltmer närmar sig de återskapande urnebulusorna, Mödrarnas härdar.
(ur Kris av Karin Boye)
Själva epicentrum av mänskligheten är för mig en magisk hemlighet i naturen, där det mytiska gränslöst blandas med det verkliga. Ett förhållande som finns djupt förborgat inom varje människa, men som ibland drunknar i samtidens högljudda mediebrus. Filmen lät mig komma i kontakt med de röda älgarna som vakar över oss från sitt fäste i urnebulosan...
Tack min kära vän, du som varsamt förde mig åter till känslan av lika delar vördnad för, som samhörighet med mitt ursprung i naturens mystik. Du vet vem du är.
Kommentarer
Trackback
