Det finns det som är känt. Det finns det som är okänt. Däremellan finns dörrar. Allt handlar egentligen om mod. Det där modet som inte alltid är så lätt att uppbringa på egen hand. Människor man har runt omkring sig är mer värd än man i vardagen har tid att inse. Om man stannar upp bara för en sekund, så kan man få ta del av något så oändligt mycket större än ens egna bekymmer och tillkortakommanden. Det har sagts tusen gånger förr och jag lovar, det förvandlas till en sanning den dagen vardagen inte längre kan tas som en vardag, den dagen då allt ställs på sin spets. Otaliga är det gånger man tänkt ringa just den vännen, skriva ett brev till den kamrat som råkar bo många mil bort, knacka på grannens dörr, skicka ett sms till en kompis i staden bredvid. Något har alltid kommit emellan och bortförklaringarna har varit lika många som svårförklarliga vid närmare granskning.

Jag får allt som oftast höra att jag är en sorts Don Quijote, en hjälplös riddare som slåss mot imaginära spöken iform av väderkvarnar och annat befängt. Men jag vägrar ge mig! Vänner är det dyrbaraste, det vackraste och det mest värdefulla man kan ha! Jag tänker fortsätta slåss för dem, för deras lycka! Jag må vara en drömmare, men utan mina drömmar vore jag ingen. Och någon vill jag ju vara...