Förutfattade meningar, fördomar och djupt rotade antaganden som vuxit till sanningar. Det har jag mött idag. Jag ställer mig nu frågan; hur bryter man upp dessa föreställningars inneboende konventioner? Är det orden i sig som skapar något vi känner som sanning i en fråga, eller är det rädslor för det okända, det vi inte kan något om? Försvarar sig människan med avsky och förakt mot det hon saknar kunskap om? Det skulle ju i och för sig bekräfta tesen om att anfall är bästa försvar…

Men…vore det inte mer utvecklande för såväl den egna individen, så väl som för den kollektiva mänskligheten om människan istället sökte utökad kunskap, för att vidga sin förståelse för mångfalden? Att istället för att gå till anfall, varsamt sträcka sig efter förståelse. När olikheter möts finns oändliga möjligheter till personlig utveckling och nya insikter som kan vara till hjälp i kommande möten mad andra människor, för resten av livet…