Det ovanligt kalla sommarregnet hängde som blöta lovikavantar över bergens stubbade hjässor. De blåa nyanserna i fjärran tycktes tredimsionella, som om de gick att ta på greppa runt, hålla i handen... De vattentunga molnen sänkte sig över höjder och dalar och horisonten hade förlorat sin betydelse. Allt var förenat i ett poetiskt sammanhang. Skönheten i det jag bevittnade, fick mig att glömma att andas...

Synen var magnifik och jag kände en viss obegränsad själslig berusning. Motivet var så vackert, så jag beslöt mig någonstans för att låta det vara orört... De som känner mig väl, kan ändå se ett fotografi av det jag såg, de kan se det i mina ögon....