Jag har lärt mig att jag ibland, ytterst sällan, fångas av det omedelbara i något. Jag står där mitt i händelsen, totalt vapenlös, utan försvar. Som om världen upphört att pågå, som om jag ramlat ur tiden, genom en reva i sekunden av ett hjärtslag. Jag förstår inte hur det som hände, kunde ske utan förvarning, utan förord, i avsaknaden av inledning.

Sen börjar tanken simma  ut ur dimman, insikten reser sig ur sin dvala och jag förstår att det inte var meningen att jag skulle hinna tänka, jag skulle bara känna. När medvetandet fått ordentligt fäste i mina sinnen, klarnar allt, jag ser genom mina ögon hur det är.

Nu är det upp till mig att vårda det som givits mig.

En livslång vänskap.