Jag genomfors av en märklig känsla, som jag till en början inte riktigt kunde identifiera. Det var som om någonting fattades, som om jag borde göra något annat än att sitta och läsa en bok jag länge velat läsa. Känslan påminde om situationen när man kommer in i ett rum och i samma ögonblick som man gör det – glömmer varför man var på väg just dit och vad man skulle göra där. Jag ruskade av mig känslan och vände blad i boken.

 Efter två kapitels givande och gripande läsning drabbades jag av insikten! Jag borde vara ute på vedbacken!! Men…jag bor ju i lägenhet nu och en vedbacke skulle vara både olaglig och onödig. Fascinerande att sysslor kan slå rot i ryggmärgen på detta vis! Jag log och kände en befrielse svepa över mig. Midsommar är inte långt borta och vid den tiden på året så bör veden vara kapad, kluven och staplad för att kunna brukas under kall vintertid. Jag behöver inte kämpa med det i år, jag kan i stället ägna mig och kreativt skapande, fotografering, författande, läsning och kärleken….

 Sänder en tanke till alla dem som sliter hårt på vedbacken i dessa dagar. Ni är hjältar!