River och klöser på fönstrets glas. Allt som åstadkommes är ett outhärdligt ljud av tortyr. Människors ande har vänt ryggen till tidens förlamade gång och längtan hänger på trekvart i atmosfären. En utmattad gestalt häller ut sig själv på soffan, blundar och ser likt förbannat sakandes tandlösa hånflin.

Slaget tycks över för denna dag men ur krutsöken stormar knektarna med sina nyvässade vapen. Rytande anfaller tankarna. Genomborrar. Toner av ihålighet knuffar sig fram mot det skälvande förståndet.

Tystnad.

Ensam byracka letar bland stridsplatsens lik efter mästaren.

Bortom kullarna drunknar solen och fåglarna fryser. I hjärnan krälar andfådd slav. Tämjd av medvetandet som har sitt namn på ytterdörren. Mot fönstret kastar sig regnet, en för situationen passande gråt.

Skalet, med inkapslad lydig träl, reser sig upp. Sträcker på sina ömma muskler och ryser av längtan. Den mentala kampen är tillända och ännu ett fragment av kärlek pulserar genom längtans kanaler.

I morgon fortsätter jag att riva det förbannade staketet!