Som en reva i livets innersta, klöser tid och avstånd än en gång hål på det tunna lager hud som blottas. Med huggtänder av längtan slits stycken ut ur köttet och saknaden tuggar belåtet på förståndet.

Vi är åter fängslade.

Ett nytt staket som representerar den tid vi hålls i sär. Jag har påbörjat rivningen av det.

22 förbannade dagar kvar...