I ett spontant utbrott av självförsvar utbrast jag, "man ska faan inte fästa sig vid någon, det gör bara så ont när man skiljs åt!"
Orden kom från ett hjärta som fäst sig, ett hjärta som ställer sig tveksamt till att behöva skiljas från en nyfunnen vän.

Nu menade jag allt annat än att jag inte har fäst mig...

Jag tror, att om man känner så, att hjärtat vill brista, enbart vid tanken på att skiljas åt, så är vänskapen äkta, sann och stark.
För om det inte gjorde det minsta ont, skulle vännen inte betyda så mycket att hon skulle vara saknad när hennes frånvaro ekar i korridorerna.

Jag låter det göra ont, jag tar emot det med vetskapen om, att vänskapen består och att det finns sms, telefonsamtal, brev och personlliga möten att tillgå.

Glad att du fann mig, även om din tröja var en protest mot min halsduk...