Med en sorts irriterad fascination tänker jag på människor som anser att det är deras odiskutabla rättighet att tala om för andra vad de ska tycka, känna och vilja. Dessa självutnämnt allvetande halvgudar reflekterar endast över sina egna åsikter, som på något märkligt och otäckt vis förväntas gälla som lag för övriga bekantskapskretsen. För det är just där, i den egna bekantskapskretsen, man finner dessa mentala befäl...

Jag kan inte låta bli att undra hur det blev så här? Det är ju vuxna människor i ett i alla fall på papperet demokratiskt och civiliserat samhälle!! Blev de aldrig som barn valda sist till brännbollslaget på gympan? Blev de aldrig av sina föräldrar nekade ett husdjur? Tvingades de aldrig att äta skolbespisningens pannkakor som på 80-talet mest påminde om ryska brottarmattor? Möttes de aldrig av ett nej när de frågade chans på någon i skolan? Har de överhuvudtaget aldrig stött på en motgång i livet!?! Har de aldrig blivit ifrågasatta för sina åsikters skull, eller fått sina idéers uttryck bestridda? Om de skulle ha mött motstånd under sin uppväxt, hade de ju lärt sig att människor har olika åsikter, känslor, tankar och planer på hur livet ska levas. Det överlägset mest intressanta inslaget i deras dominerande metoder, är att ingen jag hittills frågat, kan svara på varför de tror att de alltid har rätt, rätt att styra andra människors liv utifrån sina egna normer och ideal...

Vinden, liksom regnet, har en annan melodi, en annan puls här i staden. En höststorm låter på ett nytt sätt, den piskar inte i trädkronor utan den viner mellan höga hus av betong. Regnet faller oförklarligt på ett annat sätt mot asfalten, himlens tårar smälter in i stadens takt, dropparna mot fönstret ackompanjerar en redan befintlig sång. Utanför staden är ett oktoberregn hela symfonin. Jag tycker om skillnaderna och jag känner att jag behöver förändringarna.

...började ryggen protestera. Tredje våningen utan hiss är en utmaning! Men jag släpar oförtrutet vidare, kartong efter kartong. Möbler är också saker som väger en hel del. Men det blir så bra!! Idag har jag även hunnit med ett besök på IKEA, helvetet på jorden. Men jag kan ju inte förneka att de har bra saker till bra pris. Min nye vän heter Billy! jag tycker så mycket om honom så jag har införskaffat mig 8 klonade exemplar. Imorgon flyttar jag kudden, så jag kommer inte sova mer i det lilla huset i den lilla gläntan. Nu övergår jag till att bli stadsbo ett tag.

Återkommer när jag fixat ny internetuppkoppling!

En röst så käck upplyser mig om att jag minsann är välkommen till SJ. Jag lyder uppmaningar och knappar in rätt siffra för de alternativ jag önskar. Jag blir informerad om att min plats i telefonkön är nummer 38. Beräknad kötid cirka 11 minuter. Jaha... jag får med ojämna mellanrum lyssna på information och tips om otroligt trevliga evenemang i Stockholm! Kötiden ökar och jag förflyttas hysteriskt långsamt neråt i nummerordningen. När jag efter 17 minuters tålmodigt väntande blir brutalt bortkopplad... börjar tålamodet svikta allvarligt. Men jag SKA ha mina tågbiljetter så jag ringer tappert upp igen. Denna gång är den beräknade kötiden 1 minut och jag har överraskande nummer 15 i kösystemet. Hur hade de tänkt få ihop den matematiken...? När jag nått plats nummer 5 händer samma sak igen!!! Bortkopplad. Nu morrar, svär och gormar jag ljudligt! Ringer upp igen. Med okända delar tur och skicklighet lyckas jag bli placerad som nummer 38 igen! Fantastiskt! En röst säger medlidsamt att de visst arbetar för att kunna ta mitt samtal så fort som möjligt. Jag går inte på det. Jag tror att de medvetet fördröjer mitt ärende. Jag är nästan helt övertygad om att jag har valts till dagens hackkyckling. Jag är så irriterad så jag lägger telefonen på köksbordet, tar på mig skorna och går ut och hämtar mer ved. När jag återvänder in till värmen passar jag på att köra igång en tvättmaskin. Därefter häller jag upp en ny mugg kaffe och kommer då ihåg telefonen som ligger på bordet... Lyfter den och för den misstänksamt till öronet. Rösten säger; "din plats i kön är... nummer 19". WOW!!! Efter en god stund och läsande av gårdagens Aftonbladet får jag tala med en skapligt ointresserad Klas. Tillsammans har vi nu bokat mina biljetter och detta till ett hutlöst pris som inte det minsta lockar till miljövänligt resande... SJ borde se över sin strategi och sin service. Det är dagens första åsikt. Det kommer garanterat fler, det är en sådan dag.

...består livet av kartonger, sopsäckar, telefonköer, blanketter rörande diverse avslut och överlåtelser, fler kartonger, skräp, blöt hund, kontrakt, juridik, sålda möbler, jävligt många fler kartonger, etc., mm., osv., bla bla bla....

Mycket, för att inte säga väldigt mycket, i samhället är konstruerat efter folk som är morgonpigga. Mallen är tydligen gjord utifrån personer som går till sängs kl. 21.30 och omedelbums somnar. Sen sover de en sammanhängande sömn tills lilla väckarklockan annonserar att det är gryning och dags att enligt planen stiga upp. En viss procent av dessa människor är vaken redan INNAN klockan ringer!! De bara vaknar av sig själva liksom... Sen kliver de upp och äter frukost. Inte nog med det, de är glada också!! De kan föra ett socialt avancerat samtal med övriga familjemedlemmar...Jag tillhör INTE den här gruppen individer... Jag är ett enda stort systemfel... Jag fungerar som bäst efter kl. 21.00 och jag skulle helst vara vaken tills morgondimman lättar och därefter gå och lägga mig. När jag beklagar mig över samhällets totala oförståelse för min situation brukar vänner och bekanta fräsa åt mig att börja jobba nattskift. En lösning i och för sig, men jag ser ju natten som min fritid och vem vill jobba på sin fritid!?!  Jag jobbar gärna på dagtid, men då går inte ekvationen ihop alls... när ska jag sova då? Jag lovar, jag försöker verkligen! Jag går och lägger mig strax innan midnatt och jag försöker sova. Jag menar, jag tar i allt jag orkar för att somna, men det vill sig liksom inte. Nu är det ju så förunderligt ordnat att jag har en kär vän som av andra orsaker har svårt att sova. Vi har funnit den sanna meningen med sms, vi har upptäckt att man inte alls behöver vara ensam i vakna nattimmar. Vi har varandra och våra samtal. Ibland är de fulla av humor och skön galenskap, ibland behandlar de livets utstuderade jävlighet, ibland filosoferar vi och kommer fram till att vi är de klokaste som finns! Det spelar egentligen ingen roll vad vi pratar om, det som betyder något är att det inte gör ont att vara hjälplöst vaken.