...skulle jag kalla Emil i Lönneberga för mästare. Jag tänkte mig livet som en från början obearbetad träbit. Tiden under vilken vi människor lever och utvecklas är en morakniv. Eggens skärpa skiftar beroende på om vi möter framgång eller tillbringar en tid av livet i uppförsbacke med en kallsinnig motvind. En vass egg utför snabba kirurgisk snitt där kanterna är jämna. En vass kniv skulpterar ett gott resultat. Så finns det ju knivar som lämnats ute i regnet där de rostat... dessa knivar är slöa och karvar ojämnt och fult. De framkallar infektion och lidande. De snidar smärtsamt misslyckande.  

Emil är en sann livskonstnär! I svåra stunder av förföljelse och utsatthet täljde han former av livet. I oformade trästycken såg Emil liv som andra misslyckades att se och uppfatta. Med ett gott hjärta och en obändig vilja att utforska livets alla avdelningar, fann han kunskap om det allra enklaste i livet, det som verkligen spelar roll när skymningen faller. Emil trotsade ett patriarkat med kort stubin och han snidade sin väg till sinnesro och mod. Som en tillförlitlig mästare med en omsorgsfullt vårdad morakniv utformade han sitt eget liv, en förebild för andra att ta efter.

Jag tror minsann att jag drabbats av lakanskräck!! Vid minsta lilla försök att lägga mig i sängen och sova förvandlas kroppen till en rastlös krypande massa som inte har några som helst planer på att slappna av och vila. Inuti hjärnan startar en åktur av den brutalare sorten, ungefär som om det vore möjligt att vid ett och samma tillfälle åka samtliga karuseller och andra hemska åkattraktioner på ett stort nöjesfält. Kroppen motsätter sig all pedagogik och inget fungerar. Klockan förflyttar sig obönhörligen i riktning mot gryningen. Någonstans inom mig finns en mycket trött person som i mörkret kämpar för en stunds vila och återhämtning. Det finns tydligen ingen sådan.
Gäsp.

Idag har jag regredierat till en sifferlös trotsålder! Idag sitter jag i ett dunkelt hörn och tjurar, morrar åt världen som inte kan uppföra sig! Världen är en svikare som ger sig på så många av mina kära vänner. Kosmos trakasserar dem som står mig nära och det gör förbannat ont! Om det är för att straffa mig för något jag gjort, så måste jag medge att det är den mest effektiva tortyrmetoden som uppfunnits sedan inkvisitionens glada dagar!

Den miserable dricker lycka på flaska, till tonerna av politiska lögner. På andra sidan fönstret sjunger en överklass. Melodin har förlorat sin lust och faller tungt till golvet.
Den miserable torkar snoret på det som återstår av skjortärmen och spottar sitt snus på nattens trottoar. I sitt hjärtas innersta förhörsrum svarar den miserable precist och ärligt på samtliga frågor. På andra sidan glasrutan finns inget på heder och samvete. Där pågår en förljugen dans som ingen törs avsluta.
Den miserable sjunger en vers och ler mot gatlyktan, trots att tandvårdsförsäkringen inte inkluderat just detta leende. Bakom fönstret ler ingen, deras leenden är för dyrbara, för påkostade för att dela med andra.

I den miserables själ hänger tvätten på tork. Bakom fönsterglaset kan ingen uppvisa en ren byk...

Jag har en vän som har försett mig med en bok. Det är sådant som hon gör ibland. Jag har läst boken och jag har tänkt. Texten gav upphov till rebelliska och smått vilda tankar kring fenomenet cirkelkomposition. Inom litteraturen är det ett beprövat grepp, såväl i lyrik som i prosa. Det erbjuder läsaren en trygghet. När cirkeln är sluten är läsaren tryggt återförd till inledningen, platsen där allt startade. Cirkelkompositionen gestaltar ett slutet kretslopp där inte sällan den sista meningen mynnar ut i ett avbrutet inledande av den första meningen. En sådan resa uppfyller med glans alla föreskrivna säkerhetsregler och ingen kommer till skada.
Men...ingen lär sig heller något...

Cirkelkomposition är fullt överförbar på livet och dess grundläggande byggstenar, så som kultur och religion. Livet självt är en övergripande cirkel; först existerar man inte, därefter föds man. Sedan lever man och så småningom dör man. Då är man tillbaka på ruta ett; man har åter upphört att existera. En prydlig cirkel. Klockan är en cirkel och dagens människa har strikt inrutat sin vardag efter klockans betingelser. Religioner talar om gudars och frälsarens återkomster, även det ett cirkulärt tänkande, en rund tro. Kulturen i vårt land har fostrat oss att åka på jobbet på måndag morgon, att utföra våra uppgifter, åka hem och leva i ett familjeliv som syftar till reproducering för att föra cirkelarvet vidare. På tisdag morgon återupprepas beteendet. Och så vidare. Det är väldigt tryggt med cirklar!

Jag har en annan vän. Hon ramlade ur sina cirklar i våras. Tryggheten övergav henne och hon tvingades falla långt för att finna en ny väg. Det hon har gjort överträffar det vi andra fegisar aldrig gör; hon har gått vilse, hon har brutit ny mark och lärt sig oändligt mycket! Om både sig själv och om världen Om livet. Så länge man färdas i en cirkel är man inte på väg i någon riktning, man är på något vis förhindrad att utvecklas. Min vän skådar nu en helt ny och gryende horisont och hon har ingen aning om vad som väntar när dagen gryr. Hennes mod beundrar jag!

Att gå i cirkel kan göra en yr och tillslut illamående. Jag vill bli stark och modig nog att gå rakt fram, mot det som utvecklar mig och som ger mig en möjlighet att förverkliga mig själv som det bästa jag kan bli!