Snön och isen omfamnar tiden och får den att sakta in, förmår stressen att ensam jaga vidare. Vintern har en dämpande och lugnande effekt på allt den rör vid.

Vila.

Ljuden i vardagen får mjukare kanter, fotsteg lämnar spår utan jäkt.

Ansvarig för väg under vintertid har med självlysande tydlighet utfärdat en varning. Jag och min käresta tog uppmaningen på allvar och tog en omväg som erbjöd oss många vackra motiv i vintersolens upplyftande sken.

Sensmoral för en understundom korkad rebell som jag, ibland kan det vara fördel att följa regler och anvisningar...

Jag som flera gånger varje vecka gnäller, svär och beklagar mig över att pendla medelst buss till och från jobbet, håller en dag som denna käften.
Idag är jag tacksam över att slippa äga en bil...

Vandrade vägen fram och erfor en känsla av att vara levande, en förnimmelse av ett medvetande som rörde sig självständigt, helt utan mina utmattade begränsningar. Vinterns vita värld formade nya gestalter och staden nynnade på julstämning.

Det är en dämpad stad, det är nästan så man andaktigt smyger till jobbet. Varsamt för att inte störa, för att inte rubba julstämningen som bäddar in gator och torg. Min bästa julklapp kommer i övermorgon....

Staden jag bor i lutar. Åt fler än ett håll, gärna samtidigt... Lömskt i dessa hala tider! Att frakta sig själv och sin inneboende motvilja mot gryningen, till bussen varje morgon, är ett äventyr.

Idag har jag dock upplevt en annnan sorts äventyr på vägen hem från avslutat förvärv. Det har fallit en massa snö och att det gör kollektivtrafiken en smula komplicerad och invecklad, det förstår en pendlare. När en felmärkt buss anländer ca 15 minuter för sent blir alla trötta pendlare glada och vi ser fram emot resan hemåt. Vad vi snart kommer att bli varse om, är att bakom ratten sitter inget annat än en fartfantom, listigt komuflerad till en snäll farbror med pensionen inom synhåll. Jäklar vad det flög! Vi fastnade två gånger i uppförsbackar där något geni ansett att det varit lämpligt med en busshållplats. Sen har jag bevittnat hur man häver en sladd med ett tungt och tillika 14 meter långt fordon... Jag är imponerad....

Men jag sov inte en blund kan jag lova!

Min käresta har försett mig med bilder som bevisar att det minsann förekommer vinter på den ort och i det landskap som om ett kvartal blir mitt hem. En sann och äkta glädje för en norrlänning!

Så vackert....

Historien kläds i en vit skrud och tidens hemligheter får ytterligare ett skikt av mystik omkring sig.

Bildlig poesi...

"Jag var så trött i morse, så jag ville slåss!" utbrast Morrhoppan och fortsatte skära paprika.

Inte nog med det kära läsare, plasten på osten var svårflirtad och kylan så väl utomhus som inomhus bidrog till en sorts förstärkning av den stålgrå blicken. Kaffemaskinen uppförde sig egendomligt och resultatet blev något transparent och vidrigt.
"Förresten, vill du ha en macka?"

...när man uppriktigt och direkt från hjärtat utbrister att den bästa julklappen minsann är att få träffa nära och kära, att dagen och kvällen tillbringas i en glöggande, kanderad och vackert inslagen anda. När närvaron av kvinnan i ens liv med kosmiska mått överträffar alla tänkbara julklappar.

Men det är faktiskt så, en insikt som nog endast kan förvärvas med åren. Jag är glad och tacksam att jag blir äldre, att jag får känna det så här.

I år firar vi jul med kärlek.

En blick på termometern ledde till ett förtjust leende. Minusgrader, flera stycken! Vinter!

Under den tid det tagit för mig att transportera mitt arsle från jobbet och hem, har det blivit ytterligare tre grader kallare!!! Det här tycker jag om! Med köldrosor på kinderna och stjärnljus i blick!

Trollet som mitt i gatan halkar och slinter - svär lyckligt och säger att det är vinter!!

Det här är vad jag stod och betraktade när jag fattade mitt beslut. En för hösten varm vind satte dem i rörelse, berörde dem. Jag studerade dem och fylldes av en andlös kraft.

 Ett naturligt och självklart par. Precis som vi.

Jag flyttar.

Hem till oss.

Det här är något utöver det vanliga.... Det här trotsar det faktum att det är vinter. En uppvisning av en kämpaglöd utan mosvarighet! Jag är betagen och imponerad!

Jag är ofta hungrig, vilket olyckligtvis inte alltid sammanfaller med måltider godkända av den statliga arbetsgivaren... Jag råkade gnälla via mail till en kollega på enheten intill.

Hennes respons på mitt klagande över knorrande mage var inte vad jag hade väntat mig... efter några minuter kom hon in till mig med en lösning på min situation.

Undrar om hon förstår att hon gav mig mer än det hon hade på den lilla tallriken..? Hon gav äkta och varm omtanke, hon gav mig bevis på att det finns hjärtan av guld som kravlöst bryr sig om sin omgivning.

Det betydde oerhört mycket för mig och jag fann mig själv rörd ända in i hjärteroten.

Tack min vän.

Ett ständigt återkommande ämne är pendlarbussen till och från jobbet. Detta kan förklaras med att mycken tid spenderas på just detta färdmedel och att det enda som underhåller är observationer av diverse medresenärer och deras små egenheter. Vardagsbetraktelser på fasta klockslag.

Dock inträffar emellanåt lite extra intressanta saker och i går ägde just en sådan rum.

Jag tillhör skaran som bland de första kliver på bussen och jag brukar invänta passeringen av stadsgränsen innan jag faller i djup sömn. Jag hade fått en reskamrat utvändigt om mig, en för mig totalt främmande och alldaglig kvinna i 50-årsåldern. Inget speciellt med henne. Så jag somnade omgående. I en djup och drömlös sömn färdades jag mot arbetet. Vaknade som brukligt i en lång nedförsbacke som signalerar att det är 2 minuter kvar tills jag bör stiga av det kollektiva färdmedlet om jag har för avsikt att infinna mig på mitt jobb. Jag såg åt vänster där den intetsägande kvinnan satt…och blev i samma ögonblick ytterst konfunderad. Människan på min vänstra sida var en blond tjej, uppskattningsvis på gränsen till 20-årsåldern!!! Moderiktigt ekiperad och på intet sätt lik den grå kvinna som satt där när jag föll i komaliknande sömn.

Har jag, på vägen till jobbet, åkt genom en slags tidsportal, där alla som råkade vara vakna, föryngrades!? Tanken rusade i väg till Langoljärerna….små svarta konturlösa och allmänt ondskefulla varelser som äter tid med god aptit…

Jag ville inte tänka mer den dagen…

Idag ska man i en anda av julstämning och gammal hävd lägga lutfisken i blöt. Men jag uppmärksammar dagen av en helt annan, och betydligt trevligare anledning; världens vackraste har namnsdag!

Grattis älskling!

Precis som ljudlösa dagdrömmar breder grenarna ut sig, vaket sovande under ett varsamt täcke av nyfallen snö. Fantasin tar för sig, känner sig gränslös och lyckligt vinterbarn vänder blad i livets bok.

Omringad av stillsam kyla, det enda som tycks rå på tidens gång.

...är en vintergrönskande blomma, en eld som värmer i kylan, en flamma som rör mig. Hon är tanken som dansar inom mig, som porlar som skrattet, som vibrerar i min avklädda tanke. Hon äger min längtan, hon är festen i vardagen. Hon har ett namn, som påverkar mig, hon har en förunderlig färg på ögonen som förtrollar mig, som fångar mig. Hon betyder det där som kallas allt. Hon trotsar väderlekar och hon smyckar min torsdag med frostkristaller.

Jag.

Ger henne.

Allt jag är - allt jag har.

Jag älskar henne. Över och bortom allt för människan känt. Alla ögonblick vi delat, är som viskande stillbilder i mitt minne, vackra och starka. De är som frusna ögonblick i tiden - för alltid bevarade.

Älskade.

Ingen kan ta dem ifrån mig och de är som fotoalbum att känslosamt bläddra i när tiden håller oss i sär.
Hon är en vindstilla orkan i mitt hjärta, hon färglägger min värld och hon bringar tanke till min hunger.

Mest av allt....

Denna morgon bände jag upp mina ögon och erfor en känsla av att dela blodomlopp med min säng… Tanken på att separera mig själv, avbryta den varma symbiosen, tilltalade mig inte det minsta! Kudden utövade en magnifik dragningskraft på mig och jag var helt övertygad om att den införlivats med min hjärna och att det vore förenat med direkt livsfara att bryta kopplingen dem emellan…

Men, så tänkte jag att min hjärna inte var nödvändig utrustning för en torsdag på jobbet, så jag reste mig motvilligt upp och påbörjade min erövring av dagen….

Tomten bringar detta år ett omsorgsfullt och gnistrande löfte om att behålla en vän nära i tanken. Gåvan står att finna i ett fack i hjärtas arkiv. Trots att vägen är lång, att avståndet hotar att dra isär själar, finns det hopp! Vi låter vår glädje låna färg från allt vi ser runt omkring oss.

Telefonerna hjälper oss att skratta tillsammans, som en välgörande handkräm för stark vänskap som fryser i ensamhet och frånvaro.

Glöm inte bort ditt bygglov....

Det existerar en sorts människor som sällan eller aldrig kan hålla käften. Individer som ser det som sin främsta livsuppgift att sprida falska rykten, negativa omdömen och rena lögner om andra. Detta av någon grotesk och absurd anledning vars syfte tycks vara att själv höja sig en eller flera nivåer.

Genomskådade....

Jag har kontakt med ett exemplar ur denna kategori samtliga vardagar mellan kl 7.45 - 16.30.

Ett aldrig sinande skyfall av kvalificerat skitsnack.

Men jag betraktar, lyssnar och avvaktar. En dag blir det stopp i avloppet....