Regnet hänger över denna torsdag och omgivningens färger framstår som en aning matta, trötta och det är som om träd och andra växter förbereder sig på att vatten ska falla från himlen. Jag ser fram emot det, även om jag inte är ett träd eller annan slumpmässigt vald planta. Jag tillhör sorten som tycker om regn. Jag uppskattar det kravlösa i det vädret, jag välkomnar dropparna som modigt och handlöst kastar sig från sitt fäste och ner över världen. De innehåller liv och de skänker mig ett lugn som jag nyttjar till tankar och ord. Därefter inväntar jag en sorts klorofyll-attack och låter mig inspireras av kraften i det som växer, det som tagit tillvara på regnet.

Människor omkring mig svär ve och förbannelse över "den svenska sommaren" som i deras vresiga ord tolkas som något tragiskt, misslyckat och upphov till stor besvikelse.

Jag ler och känner mig befriad av regnet, jag upplever att jag erbjuds en fristad, isolerad långt bort från alla måsten och förväntningar. Jag översvämmas av kreativa lustar och jag lyder dem! Jag skapar, jag insuper ny kunskap som jag införlivar i tidigare erfarenheter. Jag utvecklas som människa. Precis som träden och plantorna växer av regnet, växer jag som den individ jag är...Kanske är jag ändå en blomma...?