Jag har färdats genom inlandet. Under tystnad satt jag och betraktade landskapet. Då formulerades en tanke om tid och förändring. När jag anlände till en ort som var planerad att servera mig kaffe, gestaltade sig en fundering om det inte är så att tidens hastighet dämpas av alla träd...

Orten jag anlände till tycktes bevarad i ett tidigare decennium. Som om tiden inte riktigt förmått påverka tillvaron på samma sätt som ute vid kusten. Kanske beror det på alla granar och tallar som unisont bildar en sluss där tiden inte tillåts härja fritt?

Kanske är det så att en andel av sekunder och minuter fångas upp, absorberas av stammar och grenar? Ett slags filter som varsamt hanterar förändringen, så att människor har en rättvis chans att hinna med.

Jag högaktar dessa träd.

Gryningen gnuggade sömnen ur sina ögon och knuffade i samma stund på mitt medvetande. Klockan konstaterade att tiden var 03.28 och jag lyssnade till en ostämd bofink i en vildsint duett med en bakfull fiskmås. Jag förvånade mig själv med ett leende....

En arbetsdag stod och viftade på svansen och jag tänkte att den skulle få färglägga mitt liv.

Fiskmåsen lät nu tämligen illamående och bofinken presterade ett enastående solo! Den lokala tidningen kolliderade med golvet i hallen och jag förberedde mig för att inta dagen.

Jag höjde en smula på vänstra ögonbrynet när jag i lördags passerade detta.... Någon måste ju ha kalkylerat med att befolkningen inom kort kommer att bli hysteriska konsumenter av Tacos.... Förpackningen som sådan har en lätt grotesk framtoning och jag kände att jag inte vidare ville utforska ämnet....

Träden står på vakt längs ån. Det är nästan som om de visar vägen för vattnet... Majestätiskt står de där och ruvar tysta på uråldriga hemligheter. Jag tycker om dessa träd. De ljuger inte, de sviker inte. De erbjuder trygghet och de är frikostiga med förtroenden.





Under min vandring uppstår känslan av att vara gäst i deras värld. Jag tackar dem ödmjukt för deras vänliga bemötande.

Valet av farkost, liksom valet av bete kan ju livligt diskuteras... Apan guppade stilla och till synes oberörd omkring på ån som klyver staden på mitten. Jag tänkte att apan är en livsnjutare på elitnivå!



Vad krokodilen tänkte....ska jag inte spekulera i...

Det arbete jag har innebär resande. Något som min kamera uppskattar! Naturen som kantar vägen som vi färdas på är inget annat än sagolik! Passande nog så heter vägen Sagavägen.... Tror banne mig fjället heter Sagafjället också! Måste ha varit en riktigt klok person med skarp iakttagelseförmåga som namngav trakten!

Det här är en annan vy som jag möter på väg till och från arbetet... Att bo på hotell i stort sett var annan vecka kräver sin kvinna, men med en omgivning som denna saknas inte inspiration och glädje. Poesin väntar bakom varje kurva och varje dag inleds som ett konstverk...

Inte så pjåkigt va? Det här är vad jag ser på väg in och ut från mitt jobb. Omgivningen skapar en känsla av harmoni och det är ett utmärkt sätt att samla energi och kraft inför stundande arbetsuppgifter.

Att bygga murar kring sig själv, sitt liv, är en hobby många ägnar sig åt. Att riva dessa murar är något andra sysselsätter sig med. Det finns perioder då jag existerat innanför rena befästningar, men jag har övermannats av min egen nyfikenhet på livet. Jag har klättrat över dessa murar. Då ska vi också komma ihåg att jag är rejält höjdrädd...



Grönskan som trotsar underlaget är inspirerande! Tillsammans symboliserar muren och mossan en slags sammanfattning av livet; vissa tider är man sluten - andra mottaglig för livet och dess påtagliga förändring.
Just den här muren passerar jag två gånger om dagen, på väg till och från jobbet. Den ger mig en bra början på dagen och den förser mig med eftertanke på min väg mot min fritid.
Är jag vad man kan kalla en frimurare...?

Livet är en VIP-hylla för oss som vann det första racet mot livmodern
och som vet hur man gör när man gråter.

Måste säga att det började bra, intentionerna var goda och vädret likaså! Sällskapet trevligt och promenaden hade en positiv inställning denna den första kvällen i maj månad.



Sen börjar det hända oväntade saker...
Man vet att inget kommer följa rutiner eller logik när man helt plötsligt finner ett flygplan mitt ute i ingenstans! Farkosten var dock imponerande snyggt parkerad!



Om man sen går vidare ska man ju inte förvånas av skyltar och dess placering.... Det här måste vara en synnerligen hårt trfikerad grusväg! Det var dock inget vi direkt märkte...



Och andra sidan ska man dessutom se upp för skidåkare iförda keps när man vistas i dessa trakter...



Och det här tolkar jag som en direkt uppmaning att glatt vandra vidare!!