En dag - två städer....

Härnösand




Laholm


Foto: Anna Liljestrand

Människan har i alla tider känt ett behov av att synas, att uttrycka sig på offentliga platser.
Märkligt att vi idag hyllar hällristningar och allehanda grottmålningar, runstenar och andra fornlämningar, medan vi förfasar oss över graffiti...

Konst är konst, vilket århundrade eller årtusende det än skapas i...

DÅ



NU

...var det en kollega som lite fint valde att kalla det.

Jag har ägnat en liten stund åt att vimsa omkring på ett antal avdelningar, mest för att lämna lite fotspår, ta med mig lite själsliga fingeravtryck från de som blivit mer än kollegor, de som jag kallar vänner när jag berättar om dem för andra.

Jag är inne på mina sista arbetsdagar på mitt nuvarande jobb.
Jag har efter lunch 2,5 dagar kvar innan projektet är slut.

Tiden är värdefull.

Ett illustrerat vattenfall, ett fragment från idévärlden, som visas upp i sinnevärlden.
Kanske hade Platon en fot i varje värld...?
Kanske tänkte han sig ett vattenfall så här, eller så var tanken en helt annan och verkligheten denna.

Det vet vi inte med säkerhet, men om tiden får fortsätta sin rörelse, befrias detta ögonblick och det enda vi har kvar är minnet av det.

Jag är oändligt tacksam att jag halkade och hamnade på marknivå...

Droppen faller modigt och förenar sig med en ännu okänd framtid.
Den bär med sig en resväska av minnen, avtryck från dagar som varit på väntat besök.
Kanske återser vi den när nästa vinter faller över land och stad.

Den har varit en byggsten i en årstid och nu ger den sig av för att förenas med nästa, delaktig i en imperfekt framtid.

Hennes röst väcker mig och jag fylls av ljus.
Rörelsen föds på nytt och hennes kärlek rustar mig för dagen.

En ljudlös väntan, en vaken dröm...

Som en hälsning från evigheten, bakom varje sten slumrar en befintlig sanning, ett ögonblickets historia, känd bara för just den stenen.

Snön bekantar sig med vattnet, två former av samma ursprung.
Fast och vaktande, flytande och förvildad.
Mötet avhandlar nästa sekund, nästa stänk av skrattande framtid.

Våren solar sig, speglar sig i snön som ruvar på taket.
Skuggorna går lätta fjät och ljuset förlänger tiden.
Lyssna.

Känns inte som jag ska gå in på någon närmare förklaring...

Som årsringar inne i ett träd, så ristar förbipasserande minuter sina bomärken på byggnaderna. Som tatueringar av dagar som kommit och gått.

Husen är åldrade, rynkiga och vackra.

Erfarna och med oersättllig erfarenhet. de bidrar med ett lugn, mitt i vardagens framfart, de erbjuder en plats att fånga dagen på.

Spartanskt räcker inte till för att på ett adekvat sätt beskriva mitt boende nu...
Det är så att säga väldigt luftigt inrett här...
Kartongerna är prydligt stapalade och de upptar ett helt rum.
Möbler är nedmonterade och jag bor i en bäddsoffa.

Jag är inte utrustad att ordna bjudningar med måldtider, ty mitt kök är tomt, totalt tomt.
Gardninernas frånvaro skapar ett eko när ord uttalas utanför min hjärna och atomsfären är inte det minsta hemtrevlig.

Men snart....flyttar jag.

Hem.

Till oss.

Om det är mycket på jobbet, krävande och mentalt påfrestande, kan det vara en guldkantad befrielse att få åka hem till lugnets nydammade vrå.
Om det är jobbigt hemma, kan det kännas behagligt att åka till jobbet för en stunds betald utandning. 

Men...jag håller som bäst på att utveckla en kartongskräck...
Jag är omgiven av kartonger i varierande storlekar på jobbet, jag har ett hem som allt mer ockuperas av flyttkartonger....

Jag känner en smygande fobi med lätt paranoida drag.
Symtomen är svettningar, en krullande känsla längs ryggraden, ett allt grövre förråd av svordomar
samt mano-aggressiva tankar gällande de fyrkantiga objekten....

Formationer av tyst historia, skapelser av dagar som kommit och gått.
En gestaltning av livet, föränderligt...och andlöst vackert...

Vem behöver morfin eller annat smärtstillande preparat, när man har en vän som luktar 95 oktanig bensin från topp till tå..?

Det ligger en viss charm i att glömma släppa spärren på munstycket innan man tar upp det ur tanken...
Ungefär som att lyfta en elvisp ur en bunke med grädde...utan att stänga av den....

Idag har jag fått en föreläsning om att det är en ärofull och kompromisslös svensk tradition att åka skidor. Detta oavsett om man vill eller icke. Alla barn ska med andra ord följa efter den skäggprydde man som stakade ut det 8 mil långa skidspåret genom mellersta delen av konungariket Sverige. Hur länge ska vi bära denna arvsynd? Och är det skillnad på kraven som ställs? Jag menar, barn som avlas och föds i södra delen av landet kan ju omöjligt uppfylla dessa krav under raden av snölösa vintrar? Ska de tvingas åka rullskidor då!?!

Det finns många svenska sedvänjor… Ska man uppfylla alla dem så kommer befolkningen att agera som mentalt klonade komponenter. En tradition är till exempel att under högtider supa skallen i småbitar… Ska vi tvinga barnen till det också…? En annan nedärvd sed är att vara avundsjuk och lagom. Är det verkligen något vi vill överföra på nästa generation?

Morgonens föreläsning var av den tjurskalliga och trångsynta sorten och moralkakorna ven genom luften. Jag kan för mitt liv inte förstå hur upprepat tvång gör en människa bättre, eller får den pressade att tycka om det den tvingas till att göra…

Det är ett övergrepp…

Mina ord fattas mig.
Jag skriver brev, jag skickar mina ord till henne, bit för bit. 
Orden berättar att jag är på väg, snart är jag hemma.

I lä, smekt av solens fingrar, infann sig en harmoni.
Dagen fann sin plats och rutiner, krav och måsten hölls på avstånd av vårens varsamma omsorg. 
Stunden har placerats i en ask, ett minnenas arkiv, av skratt, tillit och värme.

En plats i solen.
En dag delad med en kär vän. 

Ett minne att bevara och plocka fram när saknaden blir stor.

Utbrytning pågår, solen och vårens första värme, lösgör föremål som legat i ide.
Snön passar på att förverkliga sina konstnärliga drag och uppvisar den ena skulpturen
efter den andra.

Gratis inträde på galleriet!

Det är ju inte varje dag man kan konstatera att man faktiskt kan gå och lägga sig och sova, och äta samtidigt...
Innan man kommer till den insikten, ägnar man sig åt en form av gående bord...

Meals on wheels, liksom...

...hände det igen.
Jag börjar kunna det här nu.
Jag börjar bli seriöst less på det här.

Tack K, för att du kom med livsnödvändigheter så som tandborste, tandkräm och snus.

Tack J, för att du kom och hämtade mig och skjutsade mig hem.

Mina vänner är ovärderliga!

Stillastående och ändå på väg.
Momentet förenas med känslan som bildar en tanke. varje ögonblick består av både tankar och känslor.
Jag ser.

Ibland är omgivningen så totalt stilla, som om den höll andan av rädsla för att röra síg, förändras. Som om motivet har väntat på just mig, ända sedan det vakande...

En egen melodi, unik för just denna stad.
Sov gott, dröm vackert.

Knarrande ljud av levande material. Kanske rör husen på sig i ett försök att skaka av sig lite snö, hålla värmen?
Sträcker på sig, mot den försiktigt värmande solen.
Nyvakna.

Meditation mellan arbetsveckorna, en paus för själen att få andas i lugn och ro.
Som att öppna ett fönster och få färskt syre till det inre rummet.

Varje minut är en del av evigheten. Varje sekund är ett stumt hjärtslag.

Tiden.
Vintern är dess estrad och solen dess urverk.
Dropparna är klockans tick och skulpturen är pendelns tack.

Som en ridå för dagens skådespel.
Passionen droppar i solens symfoni.

Åskådare.

Hänförd.

Välkomna hit!
Känn er som hemma.

Jag gör det inte....

Idag har jag fått lära mig att en kaktus kan förvirra, den kan se mjuk ut...
Det är den aldrig!

Det handlar om vad man ser. Fri tolkning råder och jag ser en vinge, en frusen vintervinge som någon tappat i snön.
Jag ser en del av frihet och poesi.

Kanske är den offrad för just din skull..?

Jag fann detta djur idag, ett snömonster, en vit liten drake.

Jag saknar henne, jag förblöder genom en ofullständighet.
En enarmad tillvaro som endast en tidsväg av fyra veckor kan hela.

Jag vill hem.

Jag packar ännu en kartong, jag viker ihop bitar av mitt hem,
för att snart kunna pussla ihop dem med hennes.

Helhet.

Jag tänker mig minnenas boning som något som överlever.

Allt.

Som uthärdar stormar och regn, som är byggt så omsorgsfullt och stabilt, att inget rubbar det.
Ett sådant hus snickrar jag på nu, som en vän kan inreda, möblera med sin personlighet, sin omtanke och sin glädje.
Huset är beläget i en glänta i min själs vilda landskap.

Sänd brev, adresserade till mitt hjärta.

Jag vet inte vad den hörde, men det rodnade och kunde inte dölja det.
Kanske var det någon som var modig nog att berätta att den är älskad...

Kylan är skoningslös.

Det är inte snöröjning de ägnar sig åt i denna stad, det är en brutal arkeologisk utgrävning....
De skrapar och skrapar och det enda de finner är årets istid....

Möjligen lider de ansvariga för vinterväghållningen av en post-OS stress, en olympisk abstinens....
Det är nämligen fullt möjligt att utöva gruppspel i ishockey, shorttrack, konståkning och inte minst rodel i stadens alla förbannade backar....

Bläh!