Avliden dator.

Välj en plats, slå dig ner och känn dig uppradad!
Res på dig och bryt ut!
Sätt dig igen, bredvid, intill, där borta.
Jag är här.

Den afrikanska prästkragen blottar sitt inre, viker ut sin smärta och gråter.
Himlen sjunger i bakgrunden och urverket pulserar under huden.
Dagens mittpunkt dränkte allt i sin gråt, sin obarmhärtiga saknad.

Notis i kvällstidningen; måndag bär solsken, tisdag förmedlar tillit och resten av veckan förblir ett äventyr.

...om han sett dessa roterande pelare, dessa moderna väderkvarnar...?

"- Vilka jättar? frågade Sancho Panza.
- Dem du ser därborta, svarade hans herre. De där med de långa armarna! En del mäter nog nära två leguas i längd!
- Ers nåd ser väl, att det inte är jättar, svarade Sancho, utan väderkvarnar. Det som ser ut som armar är vingarna. det är vinden som svänger runt med dem och sätter igång kvarnstenen.
- Det märks, sade Don Quijote, att du inte har en aning om äventyr. det är jättar, och om du är rädd, så dra dig undan och läs dina böner. jag däremot skall inlåta mig med dem i en våldsam och ojämn kamp."

(Miguel de Cervantes Saavedras)

Man kan välja att tro på de äventyr man ser, och man kan välja att tro på det man ser, utan att tillåta något annat än det som alla andra sett, före en...

Fredagskvällen lägger sin filt över livet.
Dämpar belysningen och raderar ekot från tanken.
Skuggor förlängs och de tar tiden med sig.
Skönheten målar självporträtt och sekunder andas varm imma på kalla fönsterrutor.

Det blir åska när kyla möter värme.
Blixtnedslag.
Mitt i vardagen.

Den breda...





...eller den smala vägen?

Under en kaffepaus på taket fick en skarpsynt deltagare syn på en roterande tomat på himlavalvet. En allvarligt röd helikopter.
Det konstaterades realtivt omgående att det var tomtens luftburna färdmedel, i en något modern tappning.
Frågan är om man ska anse Rudolf med entourage för pensionerade...?

Min övertygelse är att tomten helt enkelt var ute på spionage.
Kontentan av denna makalösa insikt, är att jag måste utföra snälla gärningar nu, så paketen innehåller önskningarna...

Som ett gyllene vattendrag genom landskapet.
En reva i en inplastad tillvaro, en lunga för mänskligheten.

Horisonten är en stridsplats, ett slagfält mellan himmel och land.
Intensivt.

Mina spår lämnar avtryck i dagg, mina tankar vandrar barfota, strax ovanför gatan.

Vägen är utstakad och alternativen är borttagna.
För somliga är det en räddning, ett givet val.
För andra är det provocerande.
Jag tillhör skaran som ser vägen, men jag beträder den inte.

Utfärdar härmed kulingvarning!
Hade sjögång i kaffemuggen när jag vågade mig ut på takterrassen idag...

En god vän telefonerade igår kväll och samtalet förirrade sig in på tagetes och annan plant.
Den goda vännen upplyste mig då om att hon minsann fick placera sina utomhusväxter i krukor, ty det är bara mo, sand, där hon bor.
Detta gör att allt hon planterar avlider relativt omgående.
Jag påpekade då att den knapra och sandiga jordmånen inte borde komma som en överraskning, med tanke på att hon numera är bosatt i orten Sandhem....

Heja....

...kan ingenting hända...

...skulle den se ut så här...
Inget man vill möta i skogen!

Stilla och kravlös promenad på en sommarmåne.
En egen värld där fotspåren vidrör en lättsinnig doft.

Skymningen kraschar mot horisonten, skuggor frigörs och höstens poeter antecknar för framtida stordåd.
Det ordlösa ögonblicket fästs med silvertejp på minnets anslagstavla.

Sällskapets sorl utgjorde en kuliss, en social bakgrund och motiven viskade stilla, utan att anstränga sig för att få uppmärksamhet.
De behöver inte göra det.

Den frågan är inte funnen, inte ställd, så jag vandrar vidare utan fruktan.
Kanske är hela livet en frågesport, 1,  X eller 2.
Fågel fisk eller mitt i mellan?

Har haft lite besvär med rygg och axel på vänster sida. Inget nytt och inget som hindrat mig från att göra det jag vill.
Men...så vaknade jag i morse och såg fram emot en ledig dag.
Det var mitt första misstag...
Sträckte på mig.
Det var mitt andra misstag.... det högg till ordentligt på höger sida och nu kan jag inte vrida på huvudet och inte lyfta armen över brösthöjd. 
Å andra sidan så har jag ju utjämnat smärtan så jag borde ju vara riktigt nöjd med min insats här... plöh!

...finns alltid en plats att slå sig ner på.

Oåtkomlig för allt utanför, en bänk för lugn och ro.
Det finns plats för dig också, välkommen.

Tja, vad ska man säga om en sådant kärleksfullt påstående...?
Så länge jag inte ombeds kasta ett öga på situationen,
så har jag inget att klaga på.

En något upprörd kollega bidrog med en enastående episod om mötet mellan tulpaner och rådjur. "Bambi-kräk" beskrev känslorna och åsikterna på ett klart och tydligt sätt.
Den skadeglada delen i mig log varmt och jag drog mig till minnes striderna med mina egna Bambi-kräk.
Dessa slag ägde rum våren och försommaren 2008 då jag bodde i ett hus i skogen.
Nu bor jag i lägenhet i en liten stad och det närmaste ett rådjur jag kommer, är när jag hungrigt studerar kokböcker och däri recept på rådjurssadel...

....står en jävel där och böjer dem tillbaks!!

Ser upp mot horisonten, ser upp mot kanten som skiljer mark från himmel.
En linje som solen dansar på, ett rep som dagens timmar uppträder på.
Timmars lindansande mot en publik i skymningen.

Att leva är att vistas på cirkus; konster, akrobatik, clowner, dramatik, skratt och maginifka upplevelser.

Lockad av marknivån, dragen till gräsets poetiska skugga.
Under varje sandkorn ligger ett ord och väntar.

Läs.

Regnet förstärker utsiktens kulörer.
Vattnet framhäver intensiva nyanser och påpekar för sömnig betraktare,
 att solsken inte alltid är det vackraste.

Skymning och sena timmar dämpar vardagsbruset, rundar av spetsiga tankar och förser tidens fotsteg med varma tofflor.
Kvällen erbjuder en stilla plats för det mänskliga innandömet.

Molnen svävar utan bekymmer.
Ovan hustaken finns deras tankar.
De lämnar inga spår och deras skuggor nuddar lätt marken.
På taket ser jag dem i ögonen, på taket befinner jag mig i deras värld.

Detta, enbart för att jag har kollegor som röker.
Utan deras önskan om att ha mig med, skulle jag aldrig sett molnens skrift på blå himmel.

Jag snusar llika bra i källaren som på taket, men i källarens ekolösa atmosfär, finns inga moln...

Ibland vill man bara sova vidare...



Redo med vänsterkroken om du vågar störa en gång till...

Kaffepaus på taket.

Klasar av rosa skönhet.
Färg som lockar till leende.

Blommor som öser sin skönhet över varje vardagsmorgon,
då det endast återstår nio steg till jobbet.

Ibland är det tur att man är olagligt söt... det är nämligen det enda som hindrar matte från att tillverka en dörrmatta av en...

Att vara på bordet är inget man får, men...mjölk är ju gott....
Först skådar man djupt i glaset, sen tar man för sig av drycken...

 Högerregel, vår skuta lämnade företräde.
På väg någonstans.
Bon voyage!

En dag som färglägger, en dag som serverar en semester med kärleken.

Minuter som diamanter, tillsammans.
Vår tid i våren.
Ett avbrott i arbete och rutiner.

Hand i hand.

Lyft blicken,
låt den veckla ut sina vingar och finna det som vardagens förpliktelser döljer.

Låt dina ögon frigöra sig från arbtetets krav,
från bördan som måndag till fredag lägger på dem.

Mot skyn.

Äventyr.
Tid till ödmjukt mottagande av världens styrka, den fantastiska kraften
 som vi vanligtvis kallar vardag.
Ett ögonblick som lyfts ur kontexten och förevigas av själens kamera.

 

Stråk av tid samlas likt prickar på ett ark,
letar efter sin maka för att bringa helhet.

Samlade sekunder mellan nu och då bygger en hel dag till oss.




Gästbloggare; Anna Liljestrand