Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner!
Vad hade hänt om inte slaget i Teutoburgerskogen hade ägt rum? Hur hade Europa sett ut om inte den germanske härföraren Arminius hade genomfört sitt blodiga bakhåll och utplånat tre legioner bestående av 30 000 romerska soldater? Slaget år 9 e. Kr. satte ett brutalt stopp för Roms expansion vilket lämnade landet väster om Rehn att utvecklas utan inflytande från kejsardömet Rom. Vad jag genom flyktiga men innehållsrika studier kunnat lära mig, är att romarna gjorde det klassiska och fatala misstaget att underskatta de germanska stammarna och deras kultur, civilisation, politiska struktur och skicklighet inom krigsföringens konst. Underskattning av motståndare tycks vara ett vanligt förekommande missgrepp i mänsklighetens historia...
Tänk, Rom var på sin absoluta höjd bara timmar innan intåget i Teutoburgerskogen... När slaget var över, var likaså framgångssagan tillända. Den provinsiala expansionen var avbruten och aldrig skulle den återfå sin kraft. Kejsar Augustus fick se sitt imperium stagnera. Makt förblindar och underskattning tillintetgör giriga intentioner. Självklart utsåg Kejsar Augustus en syndabock för förlusten, Quinctilius Varis fick bära skammens hundhuvud.
Hur kommer det sig att det i nederlagets sveda är så lätt att skylla ifrån sig...? Är människan verkligen så ynklig? Jag studerar historia för att lära mig, jag studerar historia för att i tid kunna se faror och träna mig i att inte underskatta någon eller något. Livet är ett enda långt lärande, livet är gott!
Godheten berörde mig
Tidigare denna morgon fick jag ett eftersökt bevis. Denna morgon tändes ett ljus av hopp för den medmänskliga godheten. Allt detta skedde via ett telefonsamtal till en bank där jag bemöttes med omtanke, respekt, välvilja, otvungen hjälpsamhet och ren godhet. Jag fylls av obeskrivbar glädje och tacksamhet över den kontakt jag har där. Det är en enastående människa och en professionell yrkesutövare. Jag har haft tur. Denna banktjänstekvinna är något utöver det vanliga.
Tack!
Le nozze di Figaro
Bland Urnebulosor och Röda älgar...
Hon hade en känsla av att där hon nu rörde sig var formerna övervunna,
hon bredde formlös ut sig i själva urstoffet, som en död, när han
långsamt sjunker tillbaka genom upplösningens världar, genomlöper skapelsen baklänges
och alltmer närmar sig de återskapande urnebulusorna, Mödrarnas härdar.
(ur Kris av Karin Boye)
Själva epicentrum av mänskligheten är för mig en magisk hemlighet i naturen, där det mytiska gränslöst blandas med det verkliga. Ett förhållande som finns djupt förborgat inom varje människa, men som ibland drunknar i samtidens högljudda mediebrus. Filmen lät mig komma i kontakt med de röda älgarna som vakar över oss från sitt fäste i urnebulosan...
Tack min kära vän, du som varsamt förde mig åter till känslan av lika delar vördnad för, som samhörighet med mitt ursprung i naturens mystik. Du vet vem du är.
Kostcirkel...
...är det en adekvat beskrivning på en veckomeny som upprepar sig vecka efter vecka...? Det är ju kost som cirkulerar efter ett infernaliskt tråkigt, osmakligt, men ack så budgetanpassat sätt.
- måndag: korv och makaroner med så mycket kryddor som möjligt (det är inte klokt vad vitlök och grillkrydda kan åstadkomma!)
- tisdag; nudlar och knäckebröd
- onsdag; vidriga fiskbullar och potatis (än en gång tillgrips kryddor...mycket vitpeppar och aromat)
- torsdag; intetsägande soppa med liknande knäckebröd, denna gång med ost på
- fredag; fruktansvärd blodpudding där bacon är räddningen, plus fyra deciliter lingonsylt för att avleda smaken av just blodpudding...
- lördag; pyttipanna och ägg, lyxvarianten innehåler rödbetor...
- söndag; det som råkar finnas i frysen...
Och för övrigt anser jag att livet vore en tragedi utan kaffe!
Kraschad ekvation
Ologiskt och motsägelsefullt, men likväl en välkommen sanning. Om två människor står varandra nära - så ryms det så oerhört mycket emellan dem... Ju närmare de kommer varandra, desto mer växer det som finns mellan dem. Det är som om vänskap besitter överjordiska krafter att förvara mängder av samhörighet och medmänsklig närhet på en minimal yta...Compact living i själslig tappning.
Sen kan det konkreta geografiska avståndet vara enormt och påfrestande, men ändå så är den abstrakta närheten sammanhållande och alldeles intill... Jag undrar, funderar och studerar och blir faan inte klok på reglerna i straffområdet!
Nu är jag ju inte lagd åt det logiska och matematiska hållet, så det är väl därför mina ekvationer sällan går ihop... Men jag känner att det är ett spännande förhållande mellan synligt och osynligt avstånd. För det är ju så att man i sin vardag kan ha människor konkret nära och ändå är avståndet kosmiskt. Samtidigt så kan det finnas någon långt bort som befinner sig hur nära som helst...
Intressant, mycket intressant.
Taste like shit, but you can live on it!
Från pärm till pärm
Att leva är att vara en bilderbok med text. Livet är indelat i kapitel av varierande längd. Emellanåt kan det vara svårt att agera som både författare och illustratör... Det enda man kan vara riktigt säker på är att det finns en pärm i varje ände!
Tiden är maktlös...
Nog om triviala saker om pil-tangenter... det finns så mycket annat i livet som betyder så oändligt mycket mer! Som en återupptagen kontakt med en kär vän. Framkallandet av värdefulla minnen och glädjen som följer med dem. Helheten som skapas när insikten om att tiden saknar betydelse infaller. Känslan. Tilliten. Jag är dig evigt tacksam!
Tangent återförd
Operation pil-tangent
Värsldligt och banalt problem - jag vet, men även små detaljer är en del av en vardag. Vardagens små ting är de som tillsammans skapar en helhet att känna sig hemma i. Även en pil-tangent kan påverka livet, den har ju ett syfte att fylla. Utan den skulle allt lätt bli enkelriktat....
I wanna be somebody
Jag får allt som oftast höra att jag är en sorts Don Quijote, en hjälplös riddare som slåss mot imaginära spöken iform av väderkvarnar och annat befängt. Men jag vägrar ge mig! Vänner är det dyrbaraste, det vackraste och det mest värdefulla man kan ha! Jag tänker fortsätta slåss för dem, för deras lycka! Jag må vara en drömmare, men utan mina drömmar vore jag ingen. Och någon vill jag ju vara...
Fånigare metafor får man leta efter...men va fan!?
Minusgrader och solsken utanför mitt fönster. Det nya året har kommit en bit på väg och jag befinner mig i en helt ny livssituation. Skarven mellan föregående och nuvarande år är lite diffus och det känns som om några dagar faktiskt fattas i räkningen. Då var det många minusgrader i mitt hjärta och något solsken fanns inte att tillgå. Men nu har jag funnit solstrålar i form av vänner, vänner som bryr sig, som finns för mig när jag som mest behöver dem. Dagens väder kanske kan betraktas som symtomatiskt för det jag känner, en trevande rörelse mot värme, mot våren... Mina vänner, ni är underbara och ni bländar solen med er värma godhet!
I will rise like Phoenix
Bleeding soul
Inflytande eller utflytande?
En synonym till normal är regelrätt. Så när något frångår det normala, så bryts en regel? Hur kan det vara så? Finns det regler skrivna för hur ett liv ska levas, för hur saker ska gå till, för hur man ska se ut när man gör sina ärenden på stan? Har skolan missat att utbilda mig i detta? Jag känner inte till dessa förordningar och jag upplever att normalt är överskattat. Men det finns en annan sida av det också; omgivningens idé om vad som betraktas som normalt. Mitt liv har aldrig klassats som särskilt normalt, men nu har vissa dramatiska och genomgripande förändringar knuffat mig ytterligare en bit bort från det som anses normalt. Det jag måste fråga mig själv nu är, tänker jag fortsätta att låta andra författa regler som ska gälla för mitt liv..?
