Flammande dagar. Korta, intensiva ögonblick i ett nu som aldrig återkommer.

Ta till vara!

Se så omsorgsfullt strukturerna har anpassat sig till varandra. Se hur perfekt de sammanfogat sig, hur de för varandra i en susande dans.

De tar hand om varandra.

Fanbärare för ömhet och respekt.

Jag bugade mig under hörbar tystnad.

Förenad puls.

Hjärtslag som hopfogade söker knuffa tiden framför sig.

Brist.

Saknadens rop – ensamhetens eko.

Djupt i hjärtat svarar du, talar du, finns du.

Genom tomhetens timmar lever jag med dig, andas jag skuggor med dina konturer.

Du finns.

I mig.

Alltid.

Referenspunkt, förankring, helhet.

Komplett i en värld som är i desintegration. Knuten till ditt hjärta av egen vild vilja. Fjättrad av avstånd – brinner hudhungern, febern, den skälvande frossan.

Pappersark, det allra sista…river vi bort om 20 dagar.

Insidan på utsidan, själslig nakenhet, dansande höstlöv i vinden.

Din.

Min.

Lyster, en skimrande känsla, på himlavalvet – likväl som djupt rotad i stoftet.

Allt

däremellan tillhör oss.

Hon

är det som skimrar, det som lyser i mitt hjärtas fönsterlösa boning.

Hon är det som blänker i min blick, hon är det som pärlar sig i mitt skratt.

Hon är det som tindrar på natthimlen, hon visar mig vägen

hem.

Albert var en hejare på att handskas med döda ting. Albert slog de flesta på fingrarna med sina teorier, men… matematiska satser saknar förmågan att fånga essensen av livet. Relativa teorier kan aldrig rama in känslor, kan aldrig strukturera unika tankar och oberoende upplevelser av fria situationer.

Albert, du kan aldrig forma henne till något regelmässigt och förutsägbart, något som dina lagar och kalkyler kan behärska.

Hon är fri, hon är vacker och hon är levande.

Obebodd känns min dag, den ekar öde utan dig, utan dina ord. Andas fram dina tankar, strö din florsockersnö över mig, pryd mig med din vackra blick.

Isolerad och i avgrundsdjup saknad efter min helhet.

En öde ö.

Som en undervattensutforskare har jag färdats under existensens yta. En innesluten eld, förhindrad att brinna. En dövstum känsla utan syn, tillhörande en förlamad själ. Svältande och fattig.

Dold.

Uppvaknande.

Ett allomfattande medvetande gör ett bokslut och klyver ytan med hunger. Stänk av salt glimmar likt nattstjärnor i solljus. Smaken väcker orörliga sinnen och en oanvänd origo breder ut sig framför våra steg.

Två hjärtan planterar en lilja i en lund.


Jag älskar dig.

Tid och avstånd har förenat sig i ett staket som skiljer oss åt. Saknaden håller hårt i det smidda järnet, väntar på att finna öppningen, vägen förbi och ända fram. Längtans matematik kalkylerar tiden, räknar ner.

Höljet vankar omkring i en ofullständighet, söker efter revan i tid och rum som gör det möjligt för oss att förenas.

Jag vill smälta samman med dig, känna hur vi vår eld fogar ihop oss till vårt liv. Hur vi glödgas till ett svärd som klyver stängslet och släpper oss fria till vår dag, varje dag.

Jag täljer dig ett blad min älskade. Jag snidar fram ett evigt blomblad som aldrig vissnar, som aldrig förlorar sin skönhet. Känn, följ dess konturer, dess levande struktur.

Det blir allt vackrare med tiden, det stärks i sitt eget varande, det åldras med värdighet och det blommar varje dag för dig, just som min kärlek till dig.

Tick tack…klockan följer sin förutbestämda rytm. Saknad har en motbjudande fallenhet vad gäller att förlänga tid, att tänja ut minuter och omskapa dem till timmar, långa som årstider…

Det är som om tiden blivit viktlös och därmed upphört att röra sig framåt, som om den bara hänger där och dess enda syfte är att klösa och riva tills längtan blöder skälvande gråt.

Trotsigt betraktar jag den bleka urtavlan, studerar dess svaga glaspunkt och väger stenen i den lilla handen…

Jag återvände från planeringsdagarna med en bågfil i min rycksäck. Den är röd och väldigt behändig. För att erhålla den, fick jag styra en kanot, bygga en pilbåge, en slangbella, en skottkärra och se hur några av mina kollegor staplade drickabackar att klättra på.

Tänk vad en bågfil kan återkopplas till.

Årstider avlöser varandra med en nyckfullhet vars koder ingen kan knäcka. Naturkrafterna lämnar sina bomärken och på fast grund står jag – likt en boning för ditt liv. Omsluter dig med ömhet och skyddar dig mot det som vill dig illa.

Inred mig.

Smycka mitt inre med allt det som är du. Möblera mig med ditt skratt och dina tårar. I fönstren kan du likt gardiner hänga dina drömmar, se hur vinden skänker liv till dem.

Utanför jamar en solkatt.

...brinner lågan, lever ljuset, du tänt i mitt hjärta.

Svart/vit längtan.

När kommer fjärilen?
När kommer den bevingade valkyrian för att berusa sig på näktaren?

På väg.

Nya upplevelser väntar och sensitivt rör jag mig i cirklar. Dricker av konsten, äter av fantasins vilda maträtter.

Lever.

Som en utstakad väg genom strömmar och vågor. En väg genom älvens ramar.
Vandra på den genom fantasi och längtan.

Följ dess spår och finn dina drömmars verklighet.

Modigt erövrar de nya trakter. Generöst står stammen stadigt och välkomnande.
Symbios utan hyreskontrakt. Utan villkor.
Samspel i skönhet.

Väggen reser sig ur vattnets djup.
Sträcker sig mot skyarna och väntar.

Framför mig uppenbarar sig en emotionell lavaström, den gestaltar sig som blommor av flytande eld.

Flammande och vild.

Och hon andas mot min hals...

Lockad och förförd.
En krona för en drottning, jag ger den till henne och bugar inför hennes skönhet.
En livgivande fackla i höstens famntag.

Hon har gett mig poesi.

Hennes ord ropar på mig och det är bara jag som kan höra dem. Det är bara jag som svarar i nattens lugna timmar.

Vi har ett eget språk. Vi har egna bilder.

Fjärilarna med vingar av eld, fortsätter att skälva under huden.

Årstiden har av en vän till mig fått en diagnos. På morgonen är det 6 grader varmt, blåsigt och en smula kylig höstluft. För att inte frysa på väg till jobbet så klär man sig utifrån termometern och en kort visit på ballkongen.

Vid lunchtid har solen kopplat ett stadigt grepp om atmosfären och värmen anfaller alla välklädda människor. Följden av det blir att man på väg hem från jobbet svettas floder och kånkar på jacka och halsduk som nu har förvandlats till en skrattretande otänkbarhet.

Men snart...är det höst på riktigt och det välkomnar jag med genuin glädje.

Så uttryckte sig en nära anhörig och gav samtidigt disken en ondskefull blick. Och konstaterandet är fullständigt filosofiskt underbart! Man behöver inte alls dra ett gäng grekiska gudar vid näsan, det kräver inte att man blir osams med direktören för dödsriket.

Det räcker att leva sitt dagliga liv som fridfull människa på jorden för att man ska bli dömd till ett evigt göra. Att rulla ett illvilligt stenblock upp för en kulle för att en retfull decimeter från toppen se det rulla hela vägen ner igen, är synonymt med att dagligen diska...så fort man är klar så sölar man ner något igen...

Lösningen (befrielsen) kanske står att finna i visa ord sagda av Albert Camus; "Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."

Lilac mood.

Vältrande blålila önskningar tar struptag,
intensivt varligt.

Likt famntag som går i spinn,
högre och magiskt.

Stillheten lurar bakom ryggen,
allt annat är av dig förtrollat.

Samma andetag brukar vi i sällsam dans.

bland vågorna.

Blålila.

Astral.

Astral smälter ner längtan i fem uddar.

Spetsar som håller fortsättning stången.

Avgränsar mot ett intet,
bjuder in i ett vara.

Fall med de fem mot stengrå avsatts för att somna gott på trygg axel.

Avtryck som ingen nåd lämnar,

aldrig glömma.

Grönt kort i hockey är brutalt! Godis-kor finns att köpa på Coop och så länge ingen är dum nog att blanda in rotmos, så är vi snälla. Flockdjur rör sig i flock och om man bara tror på sin egen förmåga kan man både spela golf och grilla i köket.

Och vet ni vad? Hon tror på spöken. Åtminstone ett spöke.

Den nya definitionen på begreppet snabbmat skiljer sig från det mer klassiska antagandet om hamburgare och diverse färdigmat anpassad för två minuter i micron.

Snabbmat är att äta ett äpple i hög gånghastighet, när man är försenad till bussen efter en underbart sömnlös natt.