Undrar vad den har bevittnat..?

Ekot av en tid bara fantasin kan ta till sig...
Rum som innehåller partiklar av liv som kommit och gått.
Brottstycken ur en helhet, en levande kedja som jag nu är en del av.
Mitt besök sydde fast sig på tidens väv.

Den ler och gömmer sig bakom tornets stillastående och utsträckta kropp.

Tänk...min svarta kamera kunde fota i lila färgskala...

Ögat ser toner och hjärtat spelar dem.
Noter översätts till vyer och melodin finner sina stigar.
Naturen komponerar.

Funderar i takt med vattnets rörelser.
Tänker i samklang med lövens viskningar.

På landet finns en skog, det är en plats som varsamt omger sjön.
Det är deras sjö och de berättar det för vågorna.

Fridfullt.

Dagen övergår långsamt till kväll, samtidigt som sommaren klär om till höst...

Himlen ser på dig...

...växer jag där jag vill.
Om det så är där det har stelnat, fastnat i sten.
Jag berör, jag står stadigt.
Det är allt jag har att säga.

Förutom att det byggs hus...i skydd av simpla mig...

Jag växer och smyckar...
Där historien och förfluten tid, och dessutom istiden lagt hårda stenar,
överlever en bråkdel av mig, som andas tillit...

Tro på mig.

Jag grönskar och trotsar medhavt bagage, jag bara existarar i en uppriktig tonart.
Mitt i det hårda och besynnerliga...
...finns jag...
som den enda jag förmår vara.

Ogräset kan vara väldigt vackert...

...över mig...och jag förtjänar det...





Ibland är det bara så.
Jag är ändå den samma
som jag varit hela tiden.

Himlen rår inte på mig,
jag står kvar.

Som den enda jag är.
Allt jag är.
Jag.

Ibland är det bara så...

Bara på genomresa.
Återseende av en tid som var och som alltid kommer finnas i en vrå av skapelsen.
Blodrötter.
Trygghet i tanken, när ägaren till tanken befinner sig långt borta.

Landhöjningen klär av...
Strippar en värld av hemligheter.
Frilägger istidens historia.
Mina fotsteg nuddar med andakt och jag är barfota...

Konstnärligt förändras färgerna.
Manar, lockar, liksom petar på mitt fotografiska öga.
Utmanar mig att se dem, hitta de första tecknen på övergången.
Bron över till min älskade höst...
Jag kryper på mina knän, utforskar och känner, tillgriper vilande tanke om en brinnande årstid, ett rum av klar luft och lättande gryningsdimma.

Idag, fann jag nya färger...

En uppstickare, en frigjord lymmel bland andra staplade enstaviga föremål.
Igenkännande...

Avbrott i det hårda, en röd mjuk paus.
Jag stannade och log.
Jag satte mig ner och berörde, med sinnen fulla av respekt och tilltro.
Minnet återkallade tidigare besök, platsen är en vrå av mitt hem, mitt ursprung.
Starkt.

I förgrunden...
Tar sin plats, tvekar aldrig.
Jag föll...

Över vilda landskap, ritar bara Bergakungen kartor...
Uråldriga gränser som ristades för evig tid.
Orubbligt och mäktigt.
Människan förstår inte allt...

Droppen har smekt sin väg över nyfödd blomma...
Släpper i nästa andetag greppet och faller rakt ut i nutiden...

Passion.
Självantänder av tanken på sin egen längtan efter mer eld.

 Så flammande blyg...

Smyckar ögats bana och ger av sin skönhet till hungrig åskådare.
Brinner ända in i september...

Tårar i avskedet, en årstid ger sig av, en annan kommer...
Kretslopp, ett evigt marathon,
en obruten kedja med fyra länkar av egensinnig skönhet.

Som en rulltrappa, skapad av en mäktig konstnär - naturen själv...
Flytande rörelse utför delikat utformade och spontant avvägda trappsteg...
Sagolik arkitektur!

Vackert bortom smärtgränsen...

Kraften följer inte vägen - den skapar en egen väg...
Når sitt mål.
Tiden ser på och vet att kraften kommer utforska nya trakter.

Inom sinom tid.

Hjärtslag i vildmarken.
Ekot av tanken hör bara jag.
Rakryggat hemma...

Spela min melodi i ditt hjärta...
Jag ger dig nu noterna på himlen.

Vilhelmina...
En del av mig.

Bara finns, skapad av sig självt.
Utan influenser och åsikter från någon.
En fristående plats som jag hoppas få återse.

Bara så där...

Möte.

Beröring.

Vackert.

...ville benen räta ut sig, arslet slippa belastning och ryggen önskade rörelse.
Utsikten kunde inte vara mer avkopplande.
Hemåt...

Så lätta att krossa...
Så vackra och så rika på tankar att tänka.

Omgivna av hårda stenar, orädda för dess kraft och tyngd.

Jag tror de trivs ihop.

...såg denna stenorm ut över havet.

Levande pelare på fantasins boulevard.

Ensam och modig.
Bär bud om ny årstid som är på vandring i vår riktning.
I skenet av levande fria ljus, ska vi ta emot den.

Sammansatta av konstnärligt öga.
Belönar åskådare med skönhet.
Tätt intill varandra, strålar de, ser de dagar komma och nätter gå.

Minns dem, när snön faller...

Ansiktet är tappat.
Jag ser.
Med klara, starka gröna ögon.
Sanningen.

Ibland kastar någon eller några en uppförsbacke på en.
Ett annat alternativ är att samma någon eller några är så fantastiskt fega, så de kastar sitt offer ner för backen.
Det gör ondare.
Att landa hårt.

Jag har ett val.

Stanna kvar där nere och veta min plats bland andra karaktärslösa, tämjda och åsiktslösa krakar utan färg.
Eller....påbörja min vandring uppför backjäveln i syfte att fortsätta vara jag.

Jag har starka ben...

Here I come.

Min åsikt om cysta på äggstocken.

Vem vet...?
Ibland kan ett svar förekomma en fråga.
Det händer också att halvtuggade tankar bildar ett fullständigt logiskt sammanhang.
Men det krävs nog kanske ett visst mått av träning, eller medfödd talang.

Den smakade ljuvligt...

Att se konst och något positivt i det som vanligtvis anses fult och onödigt.





Någon har tillverkat det, en insats som inte kan betraktas som onödig, den betalar räkningar.
Någon annan njöt av det, det är inte fult att njuta.




Frukt är nyttigt....
Och jag blev mätt.

Kanske borde man tänka både en och sju gånger innan man avfärdar saker man ser som skräp...

Kasta macka är en ädel sport, icke att förringa!
Med tillhörande pålägg är det rent av en konstform med gyllene inramning!
Om hela skutan dessutom hotar kantra på grund av snedlastad ost, tja då är det en svårighetsgrad utöver det vanliga!

Tomater flyter dåligt och är inget att lita på i eventuell sjönöd.
Men rödlöken, den framstod som en kulinarisk 10-poängare minsann!
 
Sen var det inget mer med det.

Utsikten ber inte om lov, den bara tar för sig.

Vakar över beröringspunkten.
Stilla vaktar den kontaktytan mellan hav och land.

Både under sol och under måne.

Bakom taggtrådens kant, finns oändligheten.
Sista anhalten dekorerar sig med ljung och med gräsets böjliga kraft.

Lång väg.
Uppför.
Modigt.

Resan belönade betraktare med en vy utan jämförelse.
Hänförd.

Tystnad.

Kontakt med nuet.

Stillastående i en rörelse som är hett kryddad.
Pirrande i cellerna, elektrisk i allt som andas.

Flytande och fast, på samma gång.
Oförklarligt.

Skälvande berörd och tårögd inför storheten i synen som gryningen blottade.
Mäktigt och ödmjukt, nådde jag insikten om storheten inom mig själv.
Jag var ju där, en del av det jag såg....

Jag behövde inte mer bevis...

...mot högre höjder...

Med mörka timmars mellanrum...

En liten väktare av ingången till natten.
Jag hälsade med respekt och vördnad.

Stygn rakt genom synfältet.
Rostig och ärrad, men likväl påverkad,
av skönheten som omger den...

I upplösning, med ett rämnande försvar.
Berörd.

Tanken står still, den befinner sig i ett absolut nu.
Vågorna håller världens rytm i sina svepande beröringar,
stormfåglar patrulerar himlens gränder.

Tanken ser sig om och den trivs.

Världen öppnar sömnigt sitt gryningsöga.




Morgonen gäspar och sträcker på sig,
ruskar av sig nattens tysta täcke och reser sig över havet.

Nattdraken äter upp solljuset.
Sväljer dagen och lämnar världen i skymning.
Det är drakens uppgift.

Eld flyter längs horisonten!
Himlen smälter och havet ser stilla på, fortsätter sjunga sin melodi.

Molnen blundar och följer med.

Skådespelets dramatik, har en lugnande inverkan.
Motsägelsefullt och ändå så självklart...

Det mjuka sevper sig om det hårda.
Färgerna har ett eget liv och ögat memorerar.

Solen viskar fram ett ömsint god natt och himlens täcke värmer.

Tyckte väl att det tog lite emellanåt...
Åskan var på stadsvandring, ett par varv...

På väg in i staden eller ut ur den samma.
Gången är den samma, det har den alltid varit.

Öppnar sitt gap för flanörer, sväljer eller spottar ut.

Säg ahhh...!

Stegen väljer själva riktning.
Jag följer med och passar på att se mig omkring.

Kulisser, bakom vilka tiden arkiverar sig själv och sitt dyrbara innehåll.
Jag tröttnar aldrig på att gå förbi, bli en del av det jag ser.

Tankens karneval.



(Romeo tar sikte...)



(Som en musketörs taverna)



(...och runt hörnet...)

Uppkäftigt vacker, mitt i stadens konkreta utformning.

Ner i underjorden, ner i arkivet, liksom...

Som insjöar, i en ocean, boende i en fast punkt inom sig själva och i varandra.
De ser varandra, de talar samma språk.

De söker sig,
till havet.

Vilket hav som helst.

Ytan krusar sig av välbehag.

Vattnet smeker sig självt runt stenarna.
Omfamnar och beskyddar.

Stenarna är stilla och trygga.

De befinner sig i en egen värld, de delar universum.

De hör ihop.

Tanken talar i bild.
Känslan målar sig själv under tystnad.

Rakryggade står färgerna och väntar, bidar sin tid.
Du kommer använda dem, och jag kommer aldrig låta dem blekna.

Solvarma stenar ruvar på framtiden.
Havet kommer att röra vid dem, smeka fram liv.

Förlöst...
Rakt in i molnens mjuka famn,
de väntar på att du ska fälla ut dina vilda vingar,
flyga...

De kan vänta för alltid, alla är vi eviga.

Tro.
På din längtan.
Den bor i ett hus vid havets ytterdörr.

Ögat sträcker på sig, för att se den delade världen.

Själar bär på sina stenar, lägger dem,
en och en,
i en rad, för att ha en stig att gå på.

Natten håller drömmen i handen och inget är farligt.

Röd och stark.
Den uppmanar ögat att se den.

Låter sig inramas av helheten, skulpterande en atlas över livet självt.

Utforskare på sin väg mot okända dagar.

Total stillhet.
Tanken sitter härskande på sin blåa tron och vinden bugar sig ödmjukt.

Toner av trygghet rör vid löven och krusningar kysser vattenytan.

Världen är vacker.

En remsa av en tidlös värld.
En skärva gjord av fria tankar.

Sista dagen, en punkt i ett stycke.
Fortsättning följer.
Det kommer bevittnas ett och annat derby...

Band är knutna, förtroenden delade och känslan är att lita på.

Du är saknad.

Kvällshimlen kraschar ner mot stadens kontur.
Mäktiga färger flyter ut ovan arkitekturens kontrast.

Skuggor fördelar sig rättvist och åskådaren kan ana en ömsesidig passion i atmosfären.

Stillheten framkallar bilder i mina sinnen.
Motiv från svunna tider.

Människoöden, med tillhörande ljud, dofter och smaker.
En historisk trerätters meny.

Jag gäspar, företrädelsevis när jag är trött.
Det händer, att det kommer ett ljud från mig när jag gapar efter syre.
Det finns en del människor som anser det vara "gulligt"...
Fick känslan av att vara liknad vid en hundvalp...hur tolkar man det..?

Vet inte varför, men motivet fick mig att obehagligt minnas ett årtionde jag överlevt och inte vill ha i någon sorts renässans...

Miami Vice, liksom...

Humorn infann sig och jag skrattade gott åt något jag upplevde som en förgången kuliss i en vilsen samtid.
Samtidigt kunde jag se något berikande i det hela, något annorlunda och bevarat, något som inte bad om ursäkt för sin existens.

Modigt och betydande.

En länk i tidens dna-kedja.

Mjuka tankar som tyngdlöst fraktar sitt innehåll i vindens valfria riktning.

Känslan av att vara trygg, säker och vara fylld av modet att se ut över det gränslösa.

Befriande syn, en känsla som smakar oövervinnerligt.
Överskådande världen från tankens högsta topp.

Hav och land flätar ihop sina fingrar, knyter an till varandra.

Styrka.

Som en mjuk rundning...
Sammet.

Väl avvägt, naturens mästerverk.
Estetiskt och tilltalande, en form som ögat begär...

Handen vill vidröra, vill utforska där inga gränser är kända eller antecknade.

Bilder bevaras i själens kammare.

Liten och obeväpnad.





Stor och bestyckad....

Fantasin sparkar av sig sina skor och springer fritt.

En tredimensionell reflektion, en levande skugga.

Avfolkat i semestertider.
Jag är ensam på en hel våning, vilket medför att jag två gånger i veckan blir tilldelad en fruktkorg.
Nu har jag alltså en egen fruktkorg...

Insåg omedelbart att jag icke skulle klara av att äta hela själv på två dagar...

Kreativ lösning!

Håll ut t-shirten framför dig, packa den full med frukt, vandra upp till köket, tillgrip adekvata redskap, tillverka fruktsallad och leverera den till någon du tycker om!