En stilla oas mitt i tidens framfart.
En spegel för drömmar och önskningar, en flytande harmoni.
Uppsamlare av människors tårar, förvaltare av längtan och ett tröstande motiv.

Lugn och stark.
Det doftar fridfullt och melodin dukar för middag.

Försiktig men med en livskraft som inte låter sig ifrågasättas.
Blyg  men under växande, på väg att bli ståtlig och kraftfull.
Spirande och nyfiken, trygg i vetskapen om sin plats i framtiden.

Låt dem alltid göra det.

Var inte rädd.

Fyra steg till en annan värld.

Den oemotsagda skönheten överglänser allt.
Den kliver fram och fångar blickar.

Så beslutsamt vacker och så fantastisk.
Ställer sig utan fruktan framför det taggiga och hårda.

Modigt.

Jag är berörd.





Ale stenar

Orörligt och nära.

På samma nivå.

Flammande skyar...

Tystnad, stillhet och en evighet som omsluter motivet.
Kliv in...

Stillhet och lugn.
En hamn att kasta ankar i.

Vindstilla ögonblick att vårda, att bevara.
Beskyddad av ren omtanke.

Övervakad av en drake, vaktad av en uråldrig och bevingad beskyddare.
De finns, bara man släpper den medfödda fantasin fri.
Jag tycker om min drake...

Envis kan, i mitt fall, vara synonymt med olagligt korkad...
Jag minns inte den dagen då jag senast var smärtfri i axlar och nacke.
Men för den skull har jag inte gjort något åt det, utan liksom vant mig vid det och tyckt att det här går ju bra ändå.

Gränsen nåddes härom dagen.
Man vet att det är dags att vidta åtgärder då man svärandes får hålla på i 8 minuter för att få av sig jackan...

Andra avgörande detaljer kan vara;

- jag kan inte dricka ur ett glas mjölk till botten, för jag kan inte börja huvudet så långt bakåt

- jag kan inte röra vänster sida i något väderstreck utan att genomborras av blixtrande brutal smärta

- jag kan inte se mig om när jag ska gå över gatan, för att göra det måste jag stanna och vända på hela min anatomi...

- jag kan inte headbanga till grym hårdrock!!

- jag kan inte kliva ur sängen utan att bruka alla fula ord jag kan, torka tårar av smärta, hålla i huvudet så nacken förblir orörlig...

Jag har för första gången i mitt liv varit hos kiropraktor...
Vad jag vet nu, som jag inte visste innan besöket...är att det kan knaka på väldigt många ställen i en kropp, och att jag faktiskt ÄR 171 cm lång....

Ny tid nästa vecka.

Det knakar i min kamera...den brister snart av alla bilder...
Ett foto till och ytspänningen bryts och alla bilderna forsar ut på golvet!

Idag ska jag hämta min dator som har haft ett återfall av omotiverat krångel.
Det kan hända...att det trillar in mååånga bilder på bloggen ikväll...

Jag vägrar, med en dåres självlysande envishet, att köpslå om livets innehåll.
Att födas till denna värld är inte att med första andetaget erbjudas ett kostnadsförslag på omtanke och engagemang.
Primalskriket är inte ett rop på en budget för tjänster och gentjänster, ostadigt balanserande på debet och kredit.

Min omtanke saknar prislapp, mitt engagemang i andra människors välbefinnande är inget banklån som ska betalas tillbaka!

Det är en skattebefriad gåva...

Lycka är gratis att ge och att få.
Tacksamhet kan vara en förvrängd variant på lycka, som har något finstilt längst ner på kontraktet. En paragraf som innebär återbetalning, en sorts emotionell skuld.

Var aldrig tacksam för något jag gör, eller för något jag ger.
Det finns ingen skuld, ingen bokföring som nitiskt räknar och jämför.

Jag vill bara ge av min lycka.
Den är gratis och jag har gjort den själv.

(*Min Lycka Ger Jag För Att Jag Vill!!)

Lite så känns det...

På vägen till jobbet, en sträcka på 25 km, finns fem olika små samhällen som ska passeras.
Dock är det så upplagt att olika mindre orter passeras av olika bussturer, alltså inte alla fem varje gång, utan det beror på vilken tid man väljer att åka.

Den tid jag åker för att komma i tid till arbetet ska enligt tabell besöka två av dessa samhällen, bussen kallas direktbuss.

I morse fick jag en tur genom tre av dem och i tisdags blev det bara färd genom en av dem...

Denna förvirring har pågått sen före midsommar och jag börjar undra om chaufförerna kastar tärning innan de startar bussen och så får det avgöra vilken väg vi ska åka...

Bekommer mig föga, jag kommer dit jag ska, men det måste ju vara rätt nedmuntrande att bo på en ort som när man minst anar det blir överhoppad...
Svårt att förklara för arbetsgivare varför man är sen var och var annan dag.
Tror inte argumentet om utebliven buss håller i längden...

Jag är den som sagt "trevlig semester" till de flesta av mina kollegor...
Jag är även den som säger "välkommen tillbaka" till samma kollegor...

Min ekonomiskt oförsvarsbara semester känns ljusår bort, men tillvaron livas upp varje dag när det är dags att öppna företagets post!

Det är ju en syssla jag har i tre veckor till, och kreationerna jag bär under postöppnarstunderna är en färgglad och underhållande upplevelse, som får mig att glatt glömma hur jävla långt det är till mina lediga dagar.

Det har liksom utvecklat sig till en daglig tradition som upphör när ordinarie personal återkommer från ledighet.

Men, vi rockar på i tre spontana veckor till!

Ett praktiskt sätt att vattna blommorna på....
Och på samma gång, en fröjd för ögonen.
Blicken vilar mjukt.

Som om någon tagit en tugga...
Jag är säker på att det smakade utsökt...

I sin last har de tankar.
Tänkta ur energi, ämnade för drift.

Se och känn dessa tankebåtar...

Grönhåriga kämpar.
Vilda krigare som inte låter sig begränsas.
Växer där de vill.

Näringen hämtar de ur sin egna fria vilja.

En trygg plats, skyddad.
Kontraster som klär varandra.

Vinden har förlorat ett väderstreck, men vad bryr sig vinden om det?
Den har öppna fönsters gardiner att leka med.

Platsen är vacker, fler ord behövs inte.

(man kan även skymta smurf-plåster-fabriken...)

Dekorerad vägg.
Fritt inrett, i samarbete med tid.
En levande vägg.

Ett inre rum...

Om jag sträcker ut min lilla hand,
kan jag nudda vid urkraften...

Om jag vänder mitt ansikte mot skyn,
kan jag bli kysst av fallande poesi...

Ibland behövs endast varat.
Inget annat.
Utsikten sköter om betraktaren, värnar om intrycken och leverar dem med varsam hand.

Jag är för feg...
Finns andra sätt ett bevisa sitt mod på.

Jag har en viss fallenhet för att springa på trästegar mot klippor...
Det är en talang jag har.

Håll med om att det inte är speciellt långsökt...

Om man befinner sig cirka mitt emellan ingen- och någonstans och väderstrecken inte samarbetar...
kan det vara befriande att hitta detta lilla bygge...

Ändamålet var ganska givet...

När sommaren överfaller arbetsplatsen och de lyckligt lottade går på semester...ställs man inför en del nya arbetsuppgifter.
I ordinarie postöppnares frånvaro stämplar jag inkommande post för allt vad tygen håller.
När så en fakturahög höjdmässigt illustrerar en lappländsk fjälltopp infinner sig lätt en apatisk och monoton inställning till stämplandet.

Blicken fastnade på väggen intill bordet och där...hänger ett antal tjänste-cykelhjälmar...
Jag har nu tagit postöppnandet till en ny nivå, jag har utvecklat det till en extremsport!

Hell yeah!
Hjälm på!

Så råkade en oroväckande uppfinningsrik sommarjobbare smida planer för mig....

Denna kokande fredag, byttes hjälmen ut mot...en två meter lång tomteluva...

Mer att säga om detta....lär jag ha på måndag....

Trevlig helg!

Skikt, överlappande tid, dagar och årstider.
Samlade som i ett album.
Påtagliga och visuella.
En almanacka för historia och framtid.

Olikfärgade cirklar, symboler för aktiviteter,
och ändå,
färglös i en
melodiös evighet.

Alla är delaktiga, vi bidrar med var sin bit,
ett lager i taget.

Samlaren behåller och förvaltar.
Minnen.
Samhörighet och tillgivenhet.

...som söker svalka i denna brutala tropiska hetta som navigerat fel...

En underskön plats, en evig rörelse som avger ett frihetens eko.
Som att finna världens blodomlopp...

Mäktigt.

Så här ser det ut när tiden håller andan,
när sekunder och minuter ta en paus från vardagens motorväg.

Kvällen landar på taken, slår sig ner och lägger sig till rätta.
Staden smittas av lugnet och låter sig vaggas till drömlös sömn.

Drömmarna....tillverkas på andra sidan tegelpannorna...

Det är här drömmar föds,
det är här drömmar dör.

Gränsland med kraften att
skapa och förstöra.

Stormen och dess öga ser, liksom betraktaren,
skönheten, men även odjuret.

Det ena behöver det andra, för dynamikens skull...

Ser ut som om det vore tillverkad av härdat och segt läder.
Verkligheten är en annan, skör och lätt att slita i bitar...

Lätt att trampa på, förstöra, om du inte ser det, om du inte erkänner det som en egen beståndsdel i det stora alltets makalösa sammansättning. 

Det yttre är inte alltid en direkt återspegling av det inre, låt dig inte vilseledas, ta dig tid och mod att se...

Att synas och att bli sedd...är två olika saker...

Jag är sedd.

Du är sedd.

Jag fick en ängel som vakar över mig...
En beskyddare med vingar, jag känner mig trygg.

Jag ser den hela tiden och den skänker mig tro, på mig själv.
Tack min vän.

Andra försöket, andra misslyckandet...

Upp och ner, A4, A3, baklänges, blandat enkelt- och dubbelsidigt, och mitt i allt...
en blank sida... (som förvisso kan vara bra att ha för egna anteckningar..),
ihophäftat, spegelvänt...

Jag är stum av beundran, över hur man kan lyckas med konststycket ,
att sammanfoga allt detta i samma häfte!!!

Det kom ut något från maskinen i alla fall...en dyrköpt seger som Pyrrhus utan att blinka hade
skrivit under på...

Men, slaget har goda utsikter att gå förlorat....

Torsdagsmorgonens mentala dvala avbröts av detta fantastiska konstaterande...
Bussresan sjöng på sista versen och jobbet var inom synhåll.
Kollega, tillika busskamrat ,slog hål på tystnaden med orden som var avsedda att beskriva en långsam och framförvarande traktor.

Jag kände att uttalandet satte ribban på en för dagen behaglig nivå...

Himlen betraktar sin skönhet i en stilla spegel, som mjukt tar emot.
De känner varandra så väl.

Trött och sliten, återvänder tjänaren hem.
Vänder åter till sitt ursprung och förenas med drömmen om sig själv.
Fullkomlig och nöjd.

Demonstration av sund inställning till strykning...
Känns inte som några argument biter på detta avslappnade konstaterande...

En optisk passion, kollision mellan två världar, bildandet av en enda.

I centrum står förlamad betraktare, oförmögen att slita sig från himlens hunger.
Villig mottagare slukar gyllene sekunder.

Som ett norrsken i söder...

En separat del av ekosystemet.
En komprimerad del av universum.

Fristående och samtidigt en del av det stora och obegripliga.

Rebell...

Försvarad och trygg.

Vindens kyla känner sig kraftlös. 
En väktare som bedåras av skönheten...

Skönheten smeker stilla sin levande sköld...

Harmoni.

Det här, mina vänner, är mina två charmigaste kollegor!
De har hittat arkivariens ohyggligt fula låda för utrensade gem, häftklamrar och annat skräp.

Och de tycker så mycket om sin arkivarie, så de sätter sig och sorterar fyndet....

Olikfärgade plastgem, vanliga gem av metall, häftklamrar....separata högar...

De är så söta så jag får hål i tänderna!!!!

Jag fann den, moder Jords stämgaffel...

Sinustonen bröt sig in i mig och jag visste omgående att jag för alltid var berörd.
Fasta toner frambringades och jag befann mig vid källan, mitt i ursprunget...

Rörd till tårar av själva momentet, smekt av det renaste och klaraste.

Ett ettstruket A har gett mig fria händer att skapa min egen melodi,
i sensuell samklang med varats allt. 

Klasar av tänkta tankar, av stumma ord.
Trädda på ett strå, samlade i väntan.

I tålmodig avvaktan.
Orden är på väg, de håller sig tills solen gått ner,
innan de sprättar upp säcken de gömts i.

Gömda - inte glömda.

Modet bär kniv.

För att vara djärv, krävs ibland ett snitt genom dammigt tyg,
ett andetag av storm för att blåsa liv i de små tänkta tankarna,
släppa fröerna fria i vinden, i livet.

Berätta, säg det du tänkt, det som är dina dansande tankar...
Låt dem sjunga för mig.

Öppna upp din själs vindöga, så jag kan komma in och vara din blomma.
Ställ ditt fönster på glänt, så jag kan sväva in med nattens blå dimma.
Låt mig komma in och pryda din tid med min enkla närvaro.

Byggstenar, små beståndsdelar som bildar enheten.
Som mänskliga celler.

Konstruktionen i sin tur, singular, men en komponent i ett plural.
Som en mänsklig individ i ett socialt kollektiv.

Vi behöver varandra.

Det hårda har formats av det mjuka...tills det funnit sina egna mjuka former...
Lagrar värme och ger den tillbaka i skydd av mörkret.

En fast punkt.
Bevarande med ett evigt minne.

Stolt.

Det finns en vind, som kan sätta allt i rörelse...
Känner du till den vinden...?

Ögonblicket innan den rör vid din axel...

I ett spontant utbrott av självförsvar utbrast jag, "man ska faan inte fästa sig vid någon, det gör bara så ont när man skiljs åt!"
Orden kom från ett hjärta som fäst sig, ett hjärta som ställer sig tveksamt till att behöva skiljas från en nyfunnen vän.

Nu menade jag allt annat än att jag inte har fäst mig...

Jag tror, att om man känner så, att hjärtat vill brista, enbart vid tanken på att skiljas åt, så är vänskapen äkta, sann och stark.
För om det inte gjorde det minsta ont, skulle vännen inte betyda så mycket att hon skulle vara saknad när hennes frånvaro ekar i korridorerna.

Jag låter det göra ont, jag tar emot det med vetskapen om, att vänskapen består och att det finns sms, telefonsamtal, brev och personlliga möten att tillgå.

Glad att du fann mig, även om din tröja var en protest mot min halsduk...