Varje år i kalendermånaden maj utspelar sig en ritual som har syftet att blidka eventuella gräsklippargudar. Ingen vet med säkerhet hur länge denna ceremoni har funnits och ingen vet heller hur eller var den uppstod. Legenden säger att det var en kvinna som en dag i stort vredesmod fullständigt demolerade en gräsklippare som inte ville starta och glädja sin ägare med årets första nyklippta gräsmatta. Den något koleriska kvinnan insåg strax sitt misstag, en trasig gräsklippare klipper inget gräs alls!

Nu blottar vi ritualens hemligheter och berättar att så här går det till;

Gräsklipparen forslas varsamt från sin vinterdvala. Den får stå på gräset en stund och verkligen få tid på sig att känna in det nya underlaget, lockas av dess friska grönska och doft.  När så gräsklipparen i lugn och ro vant sig vid ljuset och värmen skruvas tanklocket av och tratten tas fram. Trädgårdsredskapet erbjuds nu det finaste som finns att tillgå; miljöbränsle! Därefter kollas oljan och nu är ögonblicket vi väntat på nära! Ägaren greppar med fast hand startsnöret och gör sig redo. Ägaren blundar och viskar några hemliga ord till gräsklippargudarna och därefter drar hon bestämt och med kraft i snöret.

Inget händer.

Svordomar utbryter och gräsklipparen tilldelas en välriktad spark i trakten av startmotorn. Ägaren är dock förberedd. Med en burk startgas attackerar hon motorn. Snöret kommer åter till användning och på fjärde rycket startar maskinen!! (troligen av ren och skär skräck...)

Nästa år planerar ägaren att offra något åt gräsklippargudarna i förebyggande syfte.

Mönstret blev huvudstupa rysligt tydligt. Djuren som uppsöker mig kommer uteslutande två och två och representerar alltid var sitt kön... I dessa klimatpaniska tider med växthuseffekt och smältande polarisar är smått paranoida tankar sällan långt borta. Borde jag börja snickra på en båt...?

(Nej, jag ska inte inleda studier inom teologi!!!)

Igår presenterade sig två nya invånare i djurparken (min trädgård). Jag skymtade ett animaliskt akterparti mellan några granar i utkanten av min trädgård. Kunde omgående utesluta rådjuren, de skulle aldrig fjanta sig och smyga omkring så där! De skulle med sin okuvliga fräckhet knata fram och påbörja middagen på lämplig växt. Nej, det här var något annat. Min hjärna kom med förslaget att det nog kunde vara en älg, sådana har vi ju också i besättningen. Men något inom mig var tveksam även till detta. Djuren blev åter synliga mellan träden då de joggade bakom vedhögen och upp på en mossbeklädd kulle. Då såg jag....och i samma sekund som jag såg, ifrågasatte jag mitt förstånd!

Det var 2 stycken....RENAR!!!!!! Här!?!?!?! Va faan...?! Det visade sig vara två mycket ståtliga exemplar av arten och de stannade och betraktade mig med sin klassiska fåniga uppsyn. Jag stod häpen och påbörjade en analys av vad jag druckit under dagen. Men jag var nykter, fullständigt nykter.

Vän av oordning kan nu konstatera att jag efter detta kommer bli föga förvånad om en zebra skulle trava förbi en dag då jag klipper gräsmattan. Det vore ju nästan lika osannolikt som det som hände under gårdagens ljumma försomarafton. Men det osannolika har just visat sig kunna bli väldigt sannolikt....

Jag håller vintertid värmen medelst ved. Alltså befinner jag mig mitt i vedhanteringens tid just nu. Satt en stund någonstans i vedhögen idag och begrundade mitt öde. Betraktade stilla marken nedanför mig och slogs av tanken att det finns förskräckligt många likheter mellan sågspån och müsli... Min något utarbetade hjärna ansåg idén lysande; ny produkt på markanden! Fullständigt ekologisk müsli! Man tager en skopa sågspån, blandar det omsorgsfullt med ett par deciliter bark, lägger till ett kryddmått barr, ett uns mossa och i specialvarianten ett hemligt mått av björknäver. För den del av läckergommarna som eftertraktar animaliska proteiner kan man tillsätta myror, skalbaggar och andra valfria konstiga insekter! Det finns något för alla!

Jag är ett geni! Nej, stjärna var det ju... sa den klokaste jag känner.

Ur en glad amatörodlares perspektiv är det en sanning utan modifikation. De som ockuperat min fridfulla täppa är en synnerligen envis klan rådjur. (Capreolus capreolus) Med hjälp av ett uppslagsverk kan man få lära sig att detta djur är ett litet hjortdjur med en matchvikt på 20 till 30 kg. Benämningen på en vuxen hane och hona är bock och get. Avkomman under ett års ålder kallas kid eller killing. Då jag saknar jägarexamen och vapen så har en del konflikter mig och rådjuren emellan fått lösas på andra sätt. Kasta vedträn är till exempel en variant på uttryck för aggression gentemot detta äppelträdsätande hjortdjur. Tvister uppstår oftast på grund av rådjurens bristande respekt för mig som person. Jag har observerat att djuret ifråga hyser en stark gastronomisk böjelse för taklökar. Jag vill gärna ha dessa små trivsamma blomster i mitt stenparti, dock inte för att inmundiga, utan för att beskåda och därav fröjdas. Rådjuren skiter fullständigt om jag är ute och pysslar i min trädgård, de skuttar lojt iväg några meter och fortsätter att dinera på allsköns väter som jag med mycket möda och större besvär planterat. Senaste dispyten ägde rum så sent som igår. Denna gång hade jag inget vedträ att tillgå men nöden har som bekant ingen lag, så jag kastade den kratta jag för tillfället brukade, efter en fullständigt likgiltig bock. Tillsammans med krattan slungade jag några ohyggliga svordomar efter det nonchalant bortskuttande djuret. Nu vet jag av empirisk forskning att en kratta inte har ett spjuts egenskaper och att det som vapen är odugligt i detta sammanhang! I det frustrerade ögonblicket kom funderingen till mig; är rådjur kvarlevande förfäder till getter...?

En gång i tiden tämjde människan vargen och fick sig en hund. Kan det här vara på precis samma sätt? Har människan en gång domesticerat ett rådjur och under årens lopp avlat fram en get? Om man tänker efter så har de otroligt lika namn, deras avkommor kallas båda för killingar och de äter med stor glädje och aptit på det som finns i trädgårdar! Genom genetisk förfining har rådjur kommit att bli fulländade allätande getter! För det måste man ju trots allt medge; getter äter konstigare saker än rådjur... Men alla är vi ju barn i början.

Nu väntar vi tillökning. Rådjur av hon-kön är väldigt rund om magen. Hon promenerar lugnt omkring och äter i min trädgård. Det är lika bra att jag lägger mina taklökar på ett fat ute på gräsmattan.
Jag vet när jag är besegrad....

Är det inte så att detta skulle vara möjligt att överföra på samtidens mänskliga relationer? Ta ett vänskapsförhållande till exempel; vi visar glädje över varandra och i bästa fall även vördnad. Kan det då understundom tolkas som fjäsk av den ena parten? I så fall befinner sig den andra kontrahenten under ett Damoklessvärd. Relationer är ömhudade och risken för ett fallande svärd existerar redan från relationens begynnelse.

Jag vill inte tro att bekräftelse och uppskattning av en vän ska leda till misstro och ett i ett hårstrå upphängt svärd. Någonstans måste det ju finnas utrymme för det ärliga, det genuina i en vänskapsrelation. Om tillgivenheten visas med en oförfalskad värme, kan mottagaren inte hysa tvivel på dess intentioner. Då behövs inget Damokles svärd.

Men, misstänksamheten är djupt rotad och cynismen överskuggar ofta den okonstlade beundran människor kan känna och bedyra inför varandra.
Hur har det blivit så?