Som en reva i livets innersta, klöser tid och avstånd än en gång hål på det tunna lager hud som blottas. Med huggtänder av längtan slits stycken ut ur köttet och saknaden tuggar belåtet på förståndet.

Vi är åter fängslade.

Ett nytt staket som representerar den tid vi hålls i sär. Jag har påbörjat rivningen av det.

22 förbannade dagar kvar...

Osminkat och stolt.
Violetta minuter och glödande oranga timmar.

Allt medan tiden vandrar....

Med en smula vemod öppnade jag fönstret mot kvällskylan, släppte in tillräckligt för att bevara i minnet tills andra sidan nyåret.

I själen är detta en inramad tavla.

Det mystiska elementet svävade ljudlöst in över ögonblicket. Andetag ekade mellan mikroskopiska vattendroppar som funnit ett sätt att flyta i luften.

 Det var som om det dämpande locket gav mig tillfälle att i total harmoni tänka en tanke hela vägen, fullborda en känsla.

Mäktigt.

...lägger jag det här...

Det är mitt och jag ger det villkorslöst till henne.

Som ett självklart utropstecken krävde den sin uppmärksamhet.
Jag beviljade den det.

Tapper som få, modig som ingen annan, envis som synden... Klockan blå vägrar ge vika för kyla och snö.

Tiden är minsann en smula evig...

Mjuka regndroppar, små universum av transparent väta, på en vindlätt fjäder. Så ter sig varje dag i livet med henne. Varsam samhörighet där frihet och respekt går hand i hand längs stranden. Ömheten hissar segel och tar oss med på vår livs resa.



Det här är vykortet vi skickar, vi postar det utanför morgondagen, i hörnet där framtiden möter nuet.

Ibland är buskapet bara så brutalt tydligt...

En marknad av höstkarameller. Mina steg rör sig bland naturens godis.

Vilda färger och former med hemlig smak.

Stunden valde själv färg. Den ville vara blå.

Ibland är det som om ytterligheterna möts, kolliderar i ett utrymme som egentligen inte existerar. Inom mig sjunger själen på hennes melodi, hjärtats ömhet är i rörelse som en djärv vårflod. Utanför min uppenbarelse står allt stilla, inte ens vattnet avger något ljud.

Solnedgången växer på träd - plocka av dess frukt!

En vandring från eftermiddag till kväll.

Mötte växten, hälsade förvånat på den. måste medge att jag inte riktigt var beredd på dess klara och uppkäftiga nyans en i övrigt kylig och ogästvänlig höstdag. Utan att förneka sig själv eller kosta på sig någon som helst ansträngnng, fick den mig att le. Jag gick därifrån och kände mig färgglad.

Vissa dagar uppför sig som vilseledande stickspår där tiden av någon värdelös anlednng halverar hastigheten. Så här i efterhand förstår jag inte hur vi överlevde, hur vi tog oss igenom 42 dagars resa på ett till synes oändligt stickspår... Nu är den färden över och vi reser tillsammans.

Ena dagen vinter och andra dagen höst. Som att färdas baklänges i tiden, en resa där backspegeln visar framtiden...

Mellan våra händer ryms en hel värld, en värld där vi önskar att tiden kunde hålla andan och glömma att vi existerar.

Förfäderna förevigade sin värld. Som ett fotografi för efterkommande att beskåda och söka lärdom från. Att rista in sin egen historia är starkt, modigt och obeskrivligt vackert. Den vördnad jag känner inför bilderna är sakral, den är ljudlös och den vibrerar inom mig.

Dagen förvandlade sig själv till en svart/vit tillställning. Bara för att skaka av sig förutsägbarhet och för att visa att den minsann gör som den behagar. Jag erfor en genomborrande lycka och ett visst mått av igenkännande....

Har en känsla ramar? Kan man gradera det man känner när man vidrör en tanke? Finns det en skala som definierar graden av känslor, som om en termometer existerade och benämnde känslan från minusgrader till plusgrader? Komplicerad fundering.

Min kärlek till henne spränger samtliga försök till gradering, definition eller värdebestämmande.
Min kärlek till henne är som en trappa som bara fortsätter i all oändlighet, den tar varje dag ett nytt steg i min känsla, den tar mig högre och högre.

Svindlande....

Skarven mellan två årstider hälsade mig välkommen. Höstens löv på träden, vinterns frost och snö på marken. Jag hängde fritt, mellan två årstider och jag kunde höra sången de sjöng i en passionerad duett. Hon är född inom en årstid - jag inom en annan. Vi sjunger en kärleksfull duett som bär vår bottenlösa kärlek. genom tid och rum, kan vi röra vid varandra.

En årstid trär på sin frostiga kofta på en annan årstid. Jag studerade, betraktade och funderade. Vintern dödar inte sommaren, den klär på den och bevarar den för en återkomst.

Förtrollande, inte sant? Fantasin gör som den behagar och sagan är din egen. Lanskapet erbjuder allt det förmår, en ingång till en annan värld. Det är som om det uppstår en avklädd plats där tanken andas ordlöst och livet får tillgång till en närhet vardagen förtränger i all hastighet.

River och klöser på fönstrets glas. Allt som åstadkommes är ett outhärdligt ljud av tortyr. Människors ande har vänt ryggen till tidens förlamade gång och längtan hänger på trekvart i atmosfären. En utmattad gestalt häller ut sig själv på soffan, blundar och ser likt förbannat sakandes tandlösa hånflin.

Slaget tycks över för denna dag men ur krutsöken stormar knektarna med sina nyvässade vapen. Rytande anfaller tankarna. Genomborrar. Toner av ihålighet knuffar sig fram mot det skälvande förståndet.

Tystnad.

Ensam byracka letar bland stridsplatsens lik efter mästaren.

Bortom kullarna drunknar solen och fåglarna fryser. I hjärnan krälar andfådd slav. Tämjd av medvetandet som har sitt namn på ytterdörren. Mot fönstret kastar sig regnet, en för situationen passande gråt.

Skalet, med inkapslad lydig träl, reser sig upp. Sträcker på sina ömma muskler och ryser av längtan. Den mentala kampen är tillända och ännu ett fragment av kärlek pulserar genom längtans kanaler.

I morgon fortsätter jag att riva det förbannade staketet!

Hur länge är en främling någon du inte känner?
Hur många soldater behövs till en armé?
Vilken färg har en själ och hur gör man för att se vinden?

Ät ett äpple och känn dig smartare!
En dum fråga är i sig själv inte det minsta dum, den kallas bara så, därför att den tillfrågade känner sig så i brist på svar!

Min inspiration har varit lika försvunnen som förra vinterns snö. Men, hennes ord faller som glödande kalla flingor på mig och jag rör mig åter i ett kreativt landskap där månljuset kastar mjuka skuggor i blå nyans.

Melodin i hennes röst river bit för bit av staketet.
Hjärtat andas längtan.
Själens vinter är min borg.

68400 sekunder svärmade som ursinniga bin och kl 19.00 hängde de som en klase kring urtavlans visare. Arbetsdagens högljudda ekon bröt sig in i mitt huvud och stormade som en helikopters rotorblad. En kakofoni av rop om brist och längtan, en ostämd kör som efterliknande en skolbuss full med irriterande små barn. Jag flydde till musiken som sköljde över mig genom isolerade hörselkåpor.

Kontroll...

Tankarna fortplantar sig som ett virus i blodet och jag fattar snart eld…självantänder.

Mindre mått av kontroll...

Jag försjunker i det varma vattnets famn, som jag fantiserar är din…I mitt sällskap har jag en andrumsanka, gul som den vildaste Ölandstok. Saknaden har en färg och den är simkunnig…

Som en blossande fyrbåk i en stupande månad. Årets sista kvartal gör sitt mörka intåg och ljuset förlorar mark. Den blodfärgade ledstjärnan vittnar om återkommande liv, om kraft och mod att övervintra.

Glöm den inte.