En klase tankar av kärlek.

Jag har en genomskinlig storm på släp, jag drar den i en vagn av poesi. Däri förvarar jag ståtlig grå vilja av att öka farten på tiden, en tro på att finna ett hål i veckornas mur, där kärlekens varsamma tass lämnar viskande avtryck i nyfallen snö.

Suckar tungt och vilar tankarna på tatuerad arm. Jag ska strax hänga upp min längtan på anslagstavlan, där den formar sig som en pöl av stumma tårar. En vertikal saknad att beskåda, som en altartavla i en nymålad kyrka.

Om bara vardagens långsamma änglar ville sluta spela trumpet!! Jag vill ha tystnaden som inte förväntar sig konversation och anpassade skratt…

I sagornas land sprutar drakar eld och förintelse omkring sig. Likt Katla förlamar de och de är inget annat än av ondo. I västerlandet... I öst är drakar symbol för mod, för godhet och för pånyttfödelse. Lustigt med en symbols olika innebörd beroende på vem som ser den och tolkar gestalten.

Jag mötte en drake... den sprutar vatten... Vilken tolkning strävar den efter? Den framstår som modig, den bryter mot sagornas traditioner, den frigör sig från invanda tolkningar. Den är sig själv och den tycker om vatten.

Beundrar den....

Välkommen till fragmentet av tiden, det närvarande ögonblicket. Slå dig ner en stund, vila från vardagens framfart, parkera tanken i en stillasittande kropp. Känn din plats i sammanhanget, hör din röst i världens trafik. Du är.

Tillåt dig själv det.

Så smärtsamt många som iklätt sig Gogols kappa… Ekiperade med en yttre illusion, en förklädnad för att dölja en skam för det inre tillkortakommandet. Men vem är det som har planterat denna skam? Hur skapar samhället kravet på personlighetsförskönande kappor?

Förblindade människor jagar status och en respekt som inte grundar sig på innebörden av respekt, utan på en artificiell uppfattning om det yttre som det enda av dignitet.

Nikolaj Gogols novell beskriver en man som tilldelats en lägre rang och som desperat söker nå högre nivåer i samhällets känslokalla hierarki. Han lägger sina besparingar på en kappa, en överrock av finaste kvalitet och när han bär den förändras hans självbild. Ett yttre tings inverkan har blivit destruktivt stor på en individ i kollektivet. Kollektivet omvärderar mannen och han åtnjuter vad han tror är respekt. Men hur kan ett simpelt klädesplagg skapa aktning? Kappan tar över och blir det som i andras ögon symboliserar personen. Vad blir då personen utan sin kappa? Inget…

Och i Gogols text bevisas detta då personen slutligen går under.

Klä av dig! Gå rak och själsligt naken på din väg genom livet. En kappa ger dig endast en falsk beundran, lär känn ditt eget värde och dela med dig av det till de som äger förmågan att se värdet och skönheten i det som inte är felfritt.

Detta var vad jag fann när jag öppnade presenten som befann sig på mitt skrivbord i tisdags morse... Helt fantastisk uppenbarelse!

Om viljan finns - finns målet inom räckhåll! Det spelar ingen roll om det handlar om en bit eftertraktad leverpastej, eller om det handlar om ett självförverkligande på ett djupare plan.
Viljan bär långt.

Tag lärdom!

Jag har funnit min hamn. Jag mönstrar av och tar mig an ett annat skrå, jag kliver in i krukmakarnas värld. Förnimmer hovars ljud mot kullerstensbelagda gränder, lyssnar till stadens tivoli på ett torg mitt i livet. Jag är på väg hem.

Promenaden gav svar, vyerna runtomkring fyllde i det sista som behövde lyftas upp till ytan. Beslutet fanns i allt och himlen log sitt blåaste leende.
Lättnad.

I tanken läses en saga som på egen hand illustrerar motiv som passar bra. Motiv som bryter sig ut ur tid och rum, som frigör sig från vardagens påbud och logiska tänkande. Ibland får jag en skälvande och kort känsla av en fridlyst närvaro i ett rum långt inne i en kvarvarande barndom. En tid som inte brydde sig om förväntningar, krav och obegripliga spelregler.
Frihet.

Vi är brobyggare, vi förenar kärlek över tid och avstånd.
Vi murar stabilt.
Jag är på väg.

Färgerna grep tag i linsen och spred en ordlös värme till betraktaren.
Symboliskt, då jag, som den glöd jag är, förenats med min eld....

Man vet att man hamnat på en annan breddgrad, betydligt längre ner i riket, när dylika skyltar existerar....

Klockan är 04.29 och jag befinner mig på jobbet. Det är inte normalt. Jag har åkt tåg i 12 timmar, sittandes....
Ge mig mer kaffe och prata inte med mig.

Övehetens dunkla torn kröns av en spetsig flaggstång, en fana av makt vajar i klagans rop. Kan du höra hur dess obarmhärtiga udd perforerar den fria tanken? En rispa på baksidan av livet, där värmen sakta rinner ut, som en sinande källa.

Men...om man syr i en knapp på andra sidan revan, trär den genom hålet och försluter den fria tanken som en kofta... en helande insats, som en till synes oförtjänt kram.

Som en bro mellan världens sårkanter.

Alla behöver utmanas, alla behöver människopärlor omkring sig, som kan roa lika mycket som en älg på en röd damcykel....

Tack, till alla som förgylt min dag och som gav mig nål och tråd!

Jag bär på ett förväntansfullt humör. Själen åker kälke i skydd av en vuxen och ansvarfull yttre inställning. Jag har författat på ett varsamt papper, ord som kan borsta bort moln från sinnena. Hjärtat andas ut och blåser bort vissna tussar av saknad. Kärleken krossar avståndet under sin sula, den förintar tid i en levande kvarn.

Nu återstår bara morgondagen som en klump, en dag med samma retliga uppsyn och konsistens som Svamp-Bob...

Jag ritar ett kors över ännu en dag i almanackan och hänger upp tågresan på en krok på livets tvättlina, den är en renande process....

Webcam... Djävulens påfund. En välsignelse - en förbannesle. Jag ser henne, men jag kan inte röra vid henne, jag hör henne, men jag kan inte viska i hennes öra. Jag älskar henne så och avståndet torterar oss. Ett fängelse grundat på avstånd.

Längtan.

Förbi gränsen och vidare.

Men jag vill se, jag vill höra.

För det är allt jag har just nu. Och det är tre dagar kvar, tills jag är hel, tills jag är fullkomllig och fysiskt närvarande i vårt gemensamma nu, i vårt liv som ett enda ett.

Jag ser henne le, det där älskvärda leendet jag vill smaka på. Jag ser hennes blick, de där ögonen jag vill dränka mig själv i. En människa och kvinna, för alltid, mest av allt.

Jag älskar dig Anna...

Jag är frivilligt fångad. Jag är din.

Det finns rum i tiden, i livet och i vardagen. Inredda för att passa situationer, för att behaga besökare som kommit rätt. Det finns rum som är mer omtyckta än andra, det finns rum jag trivs bättre än andra i. Favoriten har en vackert smyckad dörr, för att visa mig att det är det rum som hon och jag delar, vårt rum i livet.

Hem.

Hon mötte mig precis mitt emellan hennes och min lunch. Hon gav mig en oväntad kram, en kind mot kind, bestämd och samtidigt så varsam. Mellan sammanbitna käkar talade hon om för mig vad som gällde, vilka reglerna för mitt tillfrisknande var.

Jag - jag bara stod där och tillät hennes diktera villkoren. Varför? Jo, hon är min vän och jag tror på henne, på hennes ord och vänskap. Jag blev omfamnad av äkta omtanke.

Stort.

I en utsatt situation, så som den i måndags kväll, fann jag tröst och mod i ett ting, i ett halsband. Med brickan hårt i handen, kände jag min älskades närhet, trygghet och styrka. Fantsi och inbillning? Förmodligen, men symbolvärdet i halsbandet är mitt, det betyder enormt mycket för mig och smycket var som en fyr i en mörk och okänd natt.

Tack min älskade, tack för allt du gjorde för mig.

Almanackan har kamouflerat sig, sminkat sig med vacker mascara. Ett vindrött solsken sveper över horisonten som en stillsam utandning. Tiden känner sig oberoende och årstiden är inte döpt.

Dagarna har författat en inledning.

Det finns en sorts vänskap som är en som en vattenspridare, den berör många punkter och den skänker näring till tanken och själen. Äventyret består i att gardera sig mot kvaståkarens snöbollar!

Ordhumor med genomtänkt underton.

Verbal kull!

Den goda tanken var, att delta i en konferens i rikets kungliga huvudstad. Min äggstock ville annat. Den visade sig dela utrymme med en ovarialcysta som utan minsta förvarning fick för sig att brista. Smärtan överföll mig och mitt kaffe på väg ut från en Pressbyrå i måndagskväll. Efter en obegriplig promenad till boendet och en timmes försök att uthärda det som rev och slet inom mig, kallade kollegan på ambulans.

Pling-plong taxi till sjukhus i främmande stad. Efter visst överläggande kom så beskedet att jag skulle transporteras till Danderyds sjukhus. Där undersöktes jag på flera obehagliga sätt och minnen från sommaren 2008 sköljde över mig och jag var oerhört liten, ynklig och ensam.

Ingen operation blev nödvändig då cystan brustit och kroppen höll på att ta hand om vätskan i buken på egen hand. Inlagd och under smärtstillande behandling. Ville bara hem...

Nu har jag kommit hem och kvar finns bara vetskapen om att detta kommer inträffa ett par gånger om året tills äggstocken tas bort.

Av konferensen blev intet.

Jag har insett att jag skulle vilja se den här skylten när klockan och almanackan håller mig inlåst i saknaden.
Tänk att få finna en utgång, en reva i tiden och komma ut till vår gemensamma tid!

Hon är en pensel på min tomma duk. Hon målade ögonblicket, hon gav färg till synen. Hon såg genom mina ögon och motivet bländade min lins med sin okonstlade skönhet. Hennes närvaro...färgade känslan, blottade tanken som modigt tog ett steg framåt. Kärlek i rörelse...hon och jag på vandring...

Jag älskar henne, bortom allt mänskligt känt...

En krona av järn, en symbol som varar för evigt. Märkt av tid - levande och sann. Inga ädla stenar som glittrar, det är det hon som gör...
Mitt hjärtas gudinna.

Jag undrar vilka människorna är som sett ut genom detta fönster och vad har de sett? Hur såg världen utanför ut när de betraktade den från andra sidan glaset? Hur doftade det när de gläntade på fönstret och lät vinden dansa i gardinerna? Historiska ögonblick, stumma och oåtkomliga.

För allt utom fantasin...

Som ett rött vattenfall forsar känslan fram inom mig. Som en lavaflod sprungen ur underjorden spränger kärleken sin väg genom allt som är jag. Det är som om vi delar blodomlopp, andetagen är gemensamma och framtidens röda doft svävar i tanken.

...bor hon...

Jag har invaderat den med min kärlek, belägrat den med min själ och brandskattat den med mitt vilda hjärta.

På min upptäcktsfärd passerade jag detta. Magen vaknade, startade en livlig konversation med mig och hävade bestämt att den förtjänade en belöning för att den tålmodigt följt med mig ut på en mållös (i ordets dubbla bemärkelse...) promenad. Jag hade inget annat att välja på, än att lyda och gå hem och ge den en pepparkaka.

Upplevelsen bestod av en harmonisk lycka, ett oförklarligt leeden och ett varmt hjärta. En vandring där nya upptäckter gjordes med varje steg. okänd mark och intryck som forsade fram, svepte över och genom mig. Dagen var i rörelse, den rörde vid mig...

Som en inbjudan till ett renande dop, en frigörelse från vardagen och ett inträde i framtidens okända värld. En lockande vandring, frestande steg. Med henne intill mig, hand i hand.

Vi tar steget...