...att man inte under några som helst omständigheter ska köpa ett hus av sina föräldrar, ty de flyttar faan aldrig ut!! I garage, förråd och skrubbar finns oanade mängder av prylar med nostalgisk innebörd. Stor procent av andelen prylar tillhör föräldrarna...så när jag efter drygt 7 år bestämmer mig för att flytta uppstår en del intressekonflikter. Osämjan handlar främst kring vad som ska kastas och vad som ska sparas. Kanske är jag konstig, men jag anser att en gammal kaffepanna i vit emalj med ett nött blomstermotiv på, är en stark kandidat till soptippen...modern anser att den är fin och framkallar minnen från en husvagnssemester i Dalarna sommaren 1985. Alltså ska den sparas! Pappa gråter. Han vet nämligen att utrymmet hemma hos dem är starkt begränsat. Han vet också att nyss nämnda kaffepanna aldrig kommer att användas, utan förpassas till en kartong längst in i ett mörkt förråd. Tillsammans med en massa andra saker som trängs där av samma anledning; de famkallar ljuva minnen. (När man gräver i kartongen ungefär vart tionde år...) Vissa saker som nu släpats fram ur dammiga vrår liknar mest arkeologiska artefakter, och passar de inte på soptippen, så gott och väl på museum för nostalgiska impulsköp...

Men, jag framskrider med ett oväntat tappert tålamod, jag kan snart skönja den bakre väggen i förrådet och det är inget annat än en sensation! Den väggen har jag nämligen aldrig sett...

Huset börjar bli löjligt städat och det enbart för en mäklare med kamera! Känns inte helt olikt IKEA-katalogen.... Hemtrevligt värre!

Rädslan för att bli jagad av vargar runt ett köksbord när golvet är nybonat och man har ullstrumpor på sig.