Dagen efter idag är det första advent och i huskropparnas glasade öppningar runt omkring mig strålar adventsljusstakar som små stjärntecken på vinterhimlens blåsvarta kanvas. Människor skapar högtidlig stämning och anstränger sig för att finna tid till värme, kärlek och umgänge. Undrar hur många som verkligen känner den äkta glädjen och friden som årstiden erbjuder? Hur många kämpar mot stress och press, rusar i den merkantila höghastighetsfilen och jäktar minuterna framför sig? Dessa ytterligheter existerar sannolikt och någonstans däremellan befinner sig en samling människor som dricker glögg, äter pepparkakor och ser på tv alltmedan ljusstakarna bevisar för grannarna att frid och fröjd råder. Själv ska jag sätta mig ner i skenet av levande ljus och skriva ett brev till en vän. En vän som just erhållit uppmaningen, be the star you are. Passande för årstiden!

Vi börjar med ett nattligt sms från en kär vän. Därefter sover vi på saken och vaknar med en svag förnimmelse av något, något som känns väsentligt och intressant för tolkningen av livet. I tankemässig frustration vandrar vi planlöst omkring på grannens tak (mitt golv). Två muggar kaffe senare börjar det långsamt klarna och vid min hjärnas horisont uppenbarar sig en tanke, deism! Självklart! Nu behöver jag en promenad för att sortera senaste dygnets intryck och utifrån det konstruera en tankekarta.

Kliar mig tankspritt på taket till min begåvningscistern och upplever ett viss ambivalent förhållningssätt till den direkta omgivningen. Finner det i detta nu som en näst intill orealiserbar uppgift att förlika mig med tanken på en nära väns smärta. Tanken (liksom den iskallt brinnande känslan i själen) beter sig ohyggligt likt en Gordisk knut och jag fruktar vad mitt Alexanderhugg ska bestå av, hur det ska gestalta sig, ta sig uttryck...

Jag vill finna ett sätt att kanalisera det som smärtar henne, mig, oss...utan att hon ska notera att jag implementerar själva processen av själsligt lidande någonstans djupt inom mig. Känner en evident insikt om att det är smärtsamt komplicerat att vara människa. Kännedom därom har jag ägt i decennier och jag har aldrig bestritt min kunskap i ämnet. Men jag anar att jag är i behov av en manual för att djärvt och i avsaknad av säkerhetslina, ändå ge mig i kast med att existera som en osminkad och sensitiv individ. Det här med vänner är ingen okomplicerad historia... Lösningen är i behov av ett Alexanderhugg, men situationen kräver något med varsamt och subtilt. Återgår till att själsfrånvarande möblera om bland mina hårstrån...

Efter gårdagens reflexioner kring det dubiösa och perfida uttalandet rörande mina texter, kan jag med ett obarmhärtigt uttryck fastslå att ribban för närvarande är lagd till just denna nivå. Kunskapsstoffet i orden beslöjas av en likgiltig och pragmatisk ton, som vidare strävar efter att lösgöra sig från imbecilla tolkningar gjorda av individer som av skiftande orsaker gått miste om allt för mycket av kontexten.

Men ord som för nyss nämnda varelser förefaller som neutrala, kan ha en allegorisk innebörd som de som känner mig utan svårigheter lyckas uppfatta och tolka utifrån intellekt, vett, sinne för humor och sanningsenlig kännedom om författaren.

Ha en bra dag!

Vi förekommer i en tillvaro där vi alla befrämjar fri tolkning av det sagda och antecknade ordet. Detta kan innebära vitt skilda perceptioner av behandlade ämnen. Mina skrivna ord här är uppenbarligen översatta till en förutfattad sanning om att jag upplever mig förföljd, hotad samt att jag lever under allmän psykisk ohälsa. Information av detta slag anländer till min kännedom som en absolut och repellerande kalldusch.

Efter en stringent och alltigenom märkbar analys av mina tidigare inlägg kan jag dock upptäcka att det försiggått en slags paranoid övertolkning av mina betraktelsesätt rörande samhällets allmänna hälsotillstånd. Att jag som emotionellt tänkande individ formulerar en oro och djup omtanke för mina vänner som tillfälligt befinner sig utanför den omedelbara euforin, uppfattas av allt att döma som att jag erfar en känsla av humanitär uppgivenhet och därmed skulle befinna mig i en avgrundsdjup depression utan möjlighet till konvalescens.

I mina ansträngningar att söka en förklaring till detta förnuftsvidriga tolkningssätt gick jag miste om omdömesgilla explikationer då min urskillningsförmåga grumlades av indignation och en direkt upplevelse av att vara utsatt för överförmynderi och ett olustigt ifrågasättande av min befogenhet att fritt formulera mig kring ämnen som berör mig. Vad det möjligen skulle kunna grunda sig på är en sorts barskrapad ordförståelse eller en olycklig kombination av ett sjukt behov av att framstå som en ödesmättad domedagsprofet som har som sin främsta livsuppgift att ur en vingpenna framställa en domesticerad fågelarts kvinnliga representant, samt en synnerligen hälsovådlig ranson av urskillningsnedsättande fluidum.

Jag undanber mig härmed fortsatta falska konstruktioner av min mentala häslostatus och jag betackar mig å det starkaste för fortsatta inkompetenta bedömningar av innehållet i mina skrivna reflektioner kring begivenheter i mitt liv. Om frågor kring mitt mående trots detta skulle uppstå förväntar jag mig att spörsmål därom lyfts med mig personligen och inte bakom min rygg!

Finns det en häftapparat avsedd för själar i upplösning? Det skulle vara rysligt behändigt med en sådan just nu. Finns det en kosmisk hemlighet att lära i en medveten undergång av det egna jaget? Jag menar, uppnår man ett högre astralt syfte den dagen man lyckas vira sitt förstånd runt frågan om själslig samhörighet och all den smärta och glädje det innebär? Eller kommer det ett i hast hopsnickrat diplom på posten och ett innehållslöst "grattis och välkommen till klubben"?

Det finns vissa saker som jag bestämde mig för som barn att jag skulle lyckas med. Att få syn på vinden, är en av dem.

I samma stund som jag lyckas se vinden med blotta ögat, kommer jag anse att jag fångat dagen, du vet; carpe diem, som de som vill verka kloka och belästa säger. När jag kan se vinden, då vet jag att ingen av livets små ting kommer gå mig förlorade, då vet jag att jag är människa i den utsträckning jag är menad att vara det. Kan jag se vinden, så kan jag även se det allra vackraste i världen, mina vänners själar, fångade i ögonblick av okonstlad skönhet, du vet, omedvetna om att de blir fotograferade. Jag försöker varje dag. Jag gör framsteg.