Julen gestaltar sig ibland i materiellt hemtrevliga men känslomässigt instabila medel- och överklassförhållanden där det sociala spelet framstår som en ogenerad Norén-pjäs för tystlåten observatör. Det är en lustig högtid... Under julen ska man av en tradition (vilken ingen skulle kunna förklara om de fick frågan) vara givmild, vänlig, generös och tacksam för den fina familj man har. Men någonstans tenderar det att emellanåt slå över till någon sorts överspändhet. De påtvingade moraliska förhållningsreglerna provocerar en del människor så till den milda grad att de måste dämpa sin ilska och ångest med alkohol.(dagen efter kommer bjällerklang att ha en helt ny innebörd...) Då stegras förtrytelsen och tillslut brister allt i ett kaos av undertryckt irritation på faster, svartsjuka på den äkta hälftens ex som råkade skicka julkort, dotterns pojkvän som inte har egen inkomst och ägnar dagarna åt att åka snowboard eller spela x-box, bitterhet över årets egna små misslyckanden som under Bacchus inverkan framstår som allvarlig konkurrent till den globala finanskrisen osv...

Det har gått inflation i tanken och det som i dessa materialistiska tider räknas är den med flit dåligt bortskrapade prislappen på paketens innehåll... Ju dyrare present - desto högre upp i den familjära rankingen hamnar man. Det är inte längre tanken bakom gåvan som betyder något, det är gåvans merkantilistiska värde i sig, som avgör kommande års popularitet i den egna klanen.

Julens grundläggande budskap, så som det sedan mitten av 1800-talet har uppfattats av det kristna Sverige, är nu i behov av konstgjord andning. Skulle du få en julklapp av mig där du finner en liten ask som för dina ögon ser väldigt tom ut, så är det min markering av att det visst är tanken som räknas! I den asken har jag nämligen lagt många varma kramar till dig från mig. Jag har viskat en önskan om ett lyckligt och gott år i asken och sen varsamt slagit in den.

Vad kommer all rådvillhet ifrån, undrar den utsatta. För det måste ju grunda sig på en skälvande osäkerhet. Eller? Människor som på något vis känner sig hotade, känner sin plats i gemenskapen under ständig skärskådning och attack. Kan det vara så att det övertolkande symtomet har sin källa i denna rädsla? Är det av den anledningen som vissa individer sysselsätter sig med att utifrån sina egna värderingar och sin egen etik översätta andras ord och handlingar till det som passar deras verklighet bäst? Vad det än beror på så är det irriterande att bli utsatt för det. Det får mig att uppleva att mina ord saknar validitet, att mina känslor är allmänt gods att skulptera om så de passar in i ett sammanhang de aldrig var avsedda för. 

Förvisso kan man åberopa fri tolkning, men om jag med egna ord beskriver min åsikt i en fråga, min känsla inför något eller mitt humör, är det då fritt för tolkning av någon som inte känner sig bekväm med det jag uttryckt? I stundens ilska känns det inte så, det framstår som att smeta in min själ i lögner och sedan med ogenerad fräckhet påstå att det är den sanning som bor inom mig. Sluta med det! Jag är tydlig, jag hymlar inte med mina åsikter, tankar eller känslor. Jag har en inte alltid så charmerande benägenhet att säga precis vad jag tycker och vad jag känner, så är man bara så lite bevandrad i det svenska språket så borde det vara näst intill omöjligt att missförstå mig. Så alltså beror det inte på det. Om jag nu är så opassande, varför då ens bry sig..? Analysera mig gärna, men påstå inte att min själ är en lögn. Har du inte tänkt min tanke, känt min känsla, så vet du inget om den. De är mina, tills jag väljer att dela med mig av dem. Och när jag delgivit eventuell lyssnare, då anser jag att det är patetiskt och fåfängt att påstå att lyssnaren ifråga vet att jag tänkt eller känt på ett helt annat sätt än det jag beskriver. Storebror må se mycket, men min själ har han ännu inte bemästrat!

Jag besitter inte en snickares teoretiska kunskaper, ej heller en snickares händiga och praktiska färdigheter, men...jag vet så mycket som att man inte bör använda betongplugg i en gipsvägg... och om man ändå envist insisterar med att göra det, bör man av säkerhetsskäl använda en skruv med tillräckligt stor dimension. Om pluggen vida överskrider skruvens storlek blir resultatet sällan lyckat. Jag vet inte vem som fick i förtroende att sätta upp hatthyllan i min hall, men någon snickare kan det knappast ha varit! Hyllan i fråga tålde inte belastningen av fem vinterjackor, tre mössor, okänt antal vantar, två halsdukar, en cyklehjälm och ett sällan använt paraply av hoppskjutbar modell. Det blev helt enkelt för mycket för de stackars små skruvarna i de två över hålen. Den tippade liksom sakta ut från väggen och hotade med att slänga alla lösa prylar på golvet.

Mitt i min djupa trötta suck insåg jag att jag inte behöver befatta mig med detta dilemma! Jag har ju för fanken en vaktmästare att ringa! Har inte riktigt förstått det härliga med att bo i hyrd lägenhet än....

Vi har pratat om det förr, då och då inträffar nätter som erbjuder illvilligt lite sömn. Ni vet, när allt är obekvämt och man är övernaturligt pigg fast logiken säger att motsatsen borde råda. Det är inget att hetsa upp sig över, det är enstaka tillfällen och det är bara att inse att morgondagen kommer att ha samma konsistens som den aktuella knäcken. I natt hade jag en sådan natt. Fram på småtimmarna lyckades jag ändå somna, troligen av ren utmattning. Sömnen var god och efterlängtad. Men....klockan 03.44 vaknade jag av ett metalliskt, dovt, nära och skrapande ljud. Det var hårt, genomträngande och hade liksom vassa kanter. Det tog en stund innan jag förstod vad det var. Det var en traktor...som skrapade bort snö och is från grannhusens infarter och parkeringar. Kvart i fyra på natten/morgonen!!!! Men hur tänkte människan som befann sig i traktorn!?!? Tänkte han/hon överhuvud taget? I området där jag bor är husen arkitektiskt placerade så det uppstår ett flertal innergårdar och traktorns envisa skrapande mot isen åstadkom ett fruktansvärt oljud som fortplantade sig mellan huskropparna och ökade i decibel för varje studs mot betongväggarna. Bakom vilka folk försökte sova... Man kan ju tycka att vissa timmar på dygnet borde vara fridlysta och strängeligen förbjuda dylika aktiviteter!

Om de som känner till traktorförarens identitet och telefonnummer känner att de så här i juletider vill göra en insats för den humanitära välfärden, låt då bli att upplysa mig om vart traktorföraren går att få tag på!!

Det var en gång en stad som fick se vinterns första snö falla till marken. Barnen plockade genast fram pulkor och de lekte under skratt och stoj. Gamla tanter med snö på kappornas axlar rastade sina små hundar på förbjudet område, men ingen brydde sig om det, för alla var ju så glada! Sen kom det ett mörkt moln och parkerade ovanför den glada lilla staden. Det kom elaka plusgrader och kramade regn ur det mörka molnet och snön förvandlades till en enda obehaglig sörja. Men någon stans tog människornas glädje över och minusgraderna återvände. Men...då frös det dåligt plogade slasket till is och barnen kunde inte längre leka under skratt och stoj. Bilar kanade omkring i alla backar och tanterna vågade inte rasta sina hundar av rädsla för lårbensbrott. Någon som inte tycker om sitt ansvar kastade ut lite grus här och där och kände sig sedan nöjd med sin insats. Gruset var tydligen mest ämnat för dem som kör bil och inte alls vill rasta sina hundar, ty det mesta av det lades på vägarna.

Mitt i bedrövelsens mörker så började det snöa igen! Alla blev åter lyckliga och det åktes pulka av hjärtans fröjd, hundar viftade på svansarna och rastade sina tanter. Men lyckan var kortvarig då det samma kväll slog om till plusgrader igen... Nu är det is underst med vatten ovanpå och den som inte tycker om sitt ansvar har gömt sig bakom en budget och resursbrist. Så medan stadens invånare halkar och slår sig dricker den som inte tycker om sitt ansvar glögg och tittar på tv. Konspirationsteorier antecknar en misstanke om samarbete mellan kommun och landsting... Om det inte sandas på trottoarer så slår sig folk och sjukhusen får många patienter. Det är ju väldigt lämpligt i en stad som fått sitt sjukhus nedlagt...

Igår fick jag ett så kallat kedje-sms. Läste det högt för mig själv och det lämnade en besvärlig och otrevlig eftersmak i munnen, ungefär som en ytterst självförvållad och fullständigt meningslös baksmälla... Den starkt analytiska delen av mig började därefter slita orden och dess innebörd i stycken. Jag är ett verbalt monster!! För att ni lättare ska förstå mig (som om det någonsin kommer att kunna kallas lätt...) ska jag återge sms:et här.

 "Den som inte ser dig saknar ögon. Den som inte hör dig saknar öron. Den som inte älskar dig saknar hjärta. Och den som inte vill ha dig som vän, får helt enkelt skylla sig själv. Skicka detta till tio stycken som betyder mest i ditt liv. Du är en av mina tio. Kram"

Säkert jättegulligt vid första anblicken, men... vad är det som säger att man måste ha ögon för att se en annan människa? Att se någon är ett uttryck för bekräftelse och det kan uppnås genom att lyssna på en annan människa, höra vad han/hon har att säga, kan, vet osv. Att höra någon är inte betingat av att ha öron, jag hör en författares röst när jag läser dennes text, tar till mig budskapet i orden. Skulle man drabbas av förlust av både syn och hörsel, finns ju känsel kvar, beröring, närhet, mänsklig värme. Och användandet av ordet "älskar" bör man enligt mig vara försiktig med. Det är en andlöst stor känsla, en villkorslös tillgivenhet och något man innerligt, ärligt och från själ och hjärta bör mena då man säger det till någon annan. Jag har levt i relativt många år och jag kan inte komma på att jag älskat eller älskar mer än sex personer... så att hitta tio att vidarebefordra sms:et till kan bli komplicerat...För att inte säga omöjligt!

Vet inte varför jag känner mig så provocerad av detta sms. Kanske för att det framstår som lättvindigt och sänt utan egentlig känsla, utan att bifoga innebörden i orden...