Det var en gång en stad som fick se vinterns första snö falla till marken. Barnen plockade genast fram pulkor och de lekte under skratt och stoj. Gamla tanter med snö på kappornas axlar rastade sina små hundar på förbjudet område, men ingen brydde sig om det, för alla var ju så glada! Sen kom det ett mörkt moln och parkerade ovanför den glada lilla staden. Det kom elaka plusgrader och kramade regn ur det mörka molnet och snön förvandlades till en enda obehaglig sörja. Men någon stans tog människornas glädje över och minusgraderna återvände. Men...då frös det dåligt plogade slasket till is och barnen kunde inte längre leka under skratt och stoj. Bilar kanade omkring i alla backar och tanterna vågade inte rasta sina hundar av rädsla för lårbensbrott. Någon som inte tycker om sitt ansvar kastade ut lite grus här och där och kände sig sedan nöjd med sin insats. Gruset var tydligen mest ämnat för dem som kör bil och inte alls vill rasta sina hundar, ty det mesta av det lades på vägarna.

Mitt i bedrövelsens mörker så började det snöa igen! Alla blev åter lyckliga och det åktes pulka av hjärtans fröjd, hundar viftade på svansarna och rastade sina tanter. Men lyckan var kortvarig då det samma kväll slog om till plusgrader igen... Nu är det is underst med vatten ovanpå och den som inte tycker om sitt ansvar har gömt sig bakom en budget och resursbrist. Så medan stadens invånare halkar och slår sig dricker den som inte tycker om sitt ansvar glögg och tittar på tv. Konspirationsteorier antecknar en misstanke om samarbete mellan kommun och landsting... Om det inte sandas på trottoarer så slår sig folk och sjukhusen får många patienter. Det är ju väldigt lämpligt i en stad som fått sitt sjukhus nedlagt...