Det händer att det kommer längre perioder i livet då utmaningar saknas, då mental stimulans måste ske på konstgjord väg, då inget avviker från de dagliga rutinerna. Då finns faran att man av bekvämlighet börjar ta saker och ting för givet. Farligast är när man överlämnat sitt riskmedvetande till glömskan. Då är man inte beredd alls. Vänner är i min mening något av det mest värdefulla och bland det vackraste livet har att erbjuda. När det händer en vän något avslöjar sig en maktlös sårbarhet. Att ha känslomässiga band till någon är att göra sig tillgänglig för villkorslös smärta. Det kan understundom vara svårt att hantera.

Frustrationen över att vara fullständigt maktlös påminner inte så lite om att lida Tantali kval... Jag vill min väns bästa, vill hennes lycka och livskraft, men varje gång jag sträcker mig efter det så glider det undan. Förblindad av ilska anklagar jag livet för att vara hänsynslöst och orättvist! Vilket är brottet som ska bestraffas på detta det grymmaste av sätt? Jag ropar, men svaras endast av ett hånfullt eko. Lilla människa, det är en fråga du aldrig kommer få svar på.

Bakom mina tårar fortsätter jag ifrågasätta meningen med lidandet. Om jag ändå kände till hur man gör för att ta bort någons smärta...

Ett av kraven för att kunna utföra vägarbete är att det är sommar och varmt. När det är sommar och varmt åker genomsnittssvensken på bilsemester, lång eller kort, svensken ska ut och köra bil, så enkelt är det! Det är mycket förståeligt med tanke på den mörka vinterdvala vi här i Norden omsluts av flera månader om året. När sommaren kommer med sitt ljus, sin värme, sin campinghysteri, sin mygg, sin direkta uppmaning att grilla och sin vilken-dag-i-veckan-som-helst-fylla, SKA vi ut och åka för att roa oss. Samtliga med en hjärna inser att det är som gjort för konflikter... Vägarbete och svenska (och för all del utländska, mest tyska) bilister är ingen gladlynt kombination. Det sägs ju att svensken är en jävel på att köa och det utan att klaga. Att tränga sig före är en kulturell synd som bestraffas med onda ögat, mutter och ett myndigt "men hörredu!". Men kanske är det en sak att stilla köa till bankomaten, till kassan på Konsum dagen före midsommar, till den lokala danslokalen och en helt annan att befinna sig i bilkö på väg till Pite havsbad? Sällan har väl den vanligtvis så timide svensken uppvisat så kort tålamod som i en bilkö! Frustrerat undrar förarna varför vägverket absolut måste förvandla Europaväg 20 till en åker, alternativt en väg med kvaliteten hos en illa åtgången kostig. Logiken som borde förklara arbetet har liksom förträngts och svordomarna tilltar. Jag menar, om marken är frusen, ibland ända ner till 1 meters djup, och dessutom täckt av is och snö, så säger det väl att vägarbete är omöjligt? Kan man tycka. Men på vinterhalvåret åker svensken inte bil i onödan. Till jobbet, till dagis, till affären och till svärmor på söndagsmiddag. Handlar det om semester åker svensken flygplan.
Ingen har hittills sett ett vägarbete på det området...

Samvete lär enligt kloka artikelförfattare vara något medfött som hjälper oss människor avgöra vad som är rätt eller fel. Det är en slags måttstock för universal humanitär rättvisa. Motsatsen påstås vara betingad av dåliga erfarenheter. Samvete bör dock inte förväxlas med moral, som är en inlärd social kod, baserad på den samhälleliga och sociala struktur individer befinner sig i. Att i någons ögon vara omoralisk, är i själva verket endast ett uttryck för en annan social sammansättning.

Ibland undrar jag om människor skulle må betydligt bättre om de upphörde att grunda allt de känner, tycker och gör på vad som anses vara det moraliskt "rätta" i det samhälle de lever. Rädslan för andras bedömningar skapar dåligt samvete som i förlängningen leder till ett utbränt tillstånd. Varifrån kommer alla dessa krav!? Formbundenheten i vårt sociala liv lär oss att man ska fördela sin tid lika till alla, tycka lika mycket om de vänner man har. Här måste jag erkänna att jag inte är rättvis. Jag tycker inte lika mycket om alla jag känner. Därför kallar jag en del för kompisar, andra för vänner. Vänner står mig nära, mycket nära. Kompisar står på armlängds avstånd. Är det meningen att jag ska ha dåligt samvete för det? Vänner som jag periodvis inte har daglig kontakt med, känner de sig försummade? Ska jag ha dåligt samvete när jag tänker på det? Borde inte två människor som kallar varandra vänner, känna att de alltid har varandra i tanken och i hjärtat, oavsett den tid som förflyter mellan samtal och möten?

Jag söker ett kravlöst fönster att öppna. Inbillar mig att det finns en värld där vi inte använder samvete och moral för att plåga varandra, för att manipulera varandra. Någon eller några skulle nog påstå att jag är naiv som resonerar så, men låt mig öppna mitt fönster, så låter jag dig stänga ditt.

Klara... färdiga...

Sitter på min kammare och funderar på livet som den tävling det tycks vara. Människor deltar i olika grenar och för mig har tillvaron tagit gestalten av en friidrottsarena. Det pågår ständig aktivitet som endast syftar till att besegra andra. När blev medmänniskor motståndare? Jakten på det perfekta resultatet förblindar och målet helgar medlen. Konkurrensen kreerar stress, ångest, mindervärdighetskomplex och i den bittra slutändan, smärtsam ensamhet. Kraven på att förbättra, skaffa mer och dyrare prylar, gör att folk måste jobba sig halvt fördärvade. Resultatet av det är att ingen har ork med fritid. Fritid är ett verktyg för återhämtning, för själsligt umgänge med nära och kära.

Varje morgon går startskottet för en ny tävling och innan kvällen har ribban höjts med flera centimeter. Människor ska ha hus att bo i (med tillhörande perfekt trädgård), sommarstuga vid havet, en båt att åka på havet med, utlandssemester på exotiska platser, fjällresa till påsk och gärna ett eget företag att sköta. När hinner de vara människor...? När hinner de njuta av allt de skaffat sig? När går de i mål i sin tävling? När hinner de sitta under en korkek och läsa en bok som tar dem till fantasins kravlösa värld?

När kvällens mörker sänker sig över de tävlandes arena, tänds strålkastarna och de fortsätter sin kamp för nya rekord. Vid mållinjen väntar stressfrakturer och en hjärtinfarkt...

Det gör ont att vara förpassad till läktaren och att behöva se på när de man tycker om tävlar sig sönder och samman. Kalla mig gärna latmask för att jag inte deltar i tävlingen, det gör inget. Jag har i alla fall tid att njuta av min tillvaro och boken jag läser när jag sitter under min korkek Jag innehar världsrekordet i att vara jag, det kan ingen ta ifrån mig!

Att förlora medvetandet kan innebära en befrielse från överjordisk smärta. Att förlora medvetandet kan betyda mistande av kontroll. Jag tänker att förlust av medvetandet kan vara synonymt med att gå miste om själslig närvaro och intagande av situationen. Att vara utan medvetande kan vara att befinna sig utanför allt det vackra som finns i tillvaron, ofta ett resultat av stress och måsten. Men vad är motsatsen? Att vinna medvetandet? Man kan tappa förståndet också. Det bör ju innebära att man även kan hitta förståndet.

Att vinna sitt medvetande och samtidigt hitta sitt förstånd (så man har vett att uppskatta allt som medvetandet tydliggör för en) vore en fantastisk upplevelse!