Klara... färdiga...

Sitter på min kammare och funderar på livet som den tävling det tycks vara. Människor deltar i olika grenar och för mig har tillvaron tagit gestalten av en friidrottsarena. Det pågår ständig aktivitet som endast syftar till att besegra andra. När blev medmänniskor motståndare? Jakten på det perfekta resultatet förblindar och målet helgar medlen. Konkurrensen kreerar stress, ångest, mindervärdighetskomplex och i den bittra slutändan, smärtsam ensamhet. Kraven på att förbättra, skaffa mer och dyrare prylar, gör att folk måste jobba sig halvt fördärvade. Resultatet av det är att ingen har ork med fritid. Fritid är ett verktyg för återhämtning, för själsligt umgänge med nära och kära.

Varje morgon går startskottet för en ny tävling och innan kvällen har ribban höjts med flera centimeter. Människor ska ha hus att bo i (med tillhörande perfekt trädgård), sommarstuga vid havet, en båt att åka på havet med, utlandssemester på exotiska platser, fjällresa till påsk och gärna ett eget företag att sköta. När hinner de vara människor...? När hinner de njuta av allt de skaffat sig? När går de i mål i sin tävling? När hinner de sitta under en korkek och läsa en bok som tar dem till fantasins kravlösa värld?

När kvällens mörker sänker sig över de tävlandes arena, tänds strålkastarna och de fortsätter sin kamp för nya rekord. Vid mållinjen väntar stressfrakturer och en hjärtinfarkt...

Det gör ont att vara förpassad till läktaren och att behöva se på när de man tycker om tävlar sig sönder och samman. Kalla mig gärna latmask för att jag inte deltar i tävlingen, det gör inget. Jag har i alla fall tid att njuta av min tillvaro och boken jag läser när jag sitter under min korkek Jag innehar världsrekordet i att vara jag, det kan ingen ta ifrån mig!