Det händer att det kommer längre perioder i livet då utmaningar saknas, då mental stimulans måste ske på konstgjord väg, då inget avviker från de dagliga rutinerna. Då finns faran att man av bekvämlighet börjar ta saker och ting för givet. Farligast är när man överlämnat sitt riskmedvetande till glömskan. Då är man inte beredd alls. Vänner är i min mening något av det mest värdefulla och bland det vackraste livet har att erbjuda. När det händer en vän något avslöjar sig en maktlös sårbarhet. Att ha känslomässiga band till någon är att göra sig tillgänglig för villkorslös smärta. Det kan understundom vara svårt att hantera.

Frustrationen över att vara fullständigt maktlös påminner inte så lite om att lida Tantali kval... Jag vill min väns bästa, vill hennes lycka och livskraft, men varje gång jag sträcker mig efter det så glider det undan. Förblindad av ilska anklagar jag livet för att vara hänsynslöst och orättvist! Vilket är brottet som ska bestraffas på detta det grymmaste av sätt? Jag ropar, men svaras endast av ett hånfullt eko. Lilla människa, det är en fråga du aldrig kommer få svar på.

Bakom mina tårar fortsätter jag ifrågasätta meningen med lidandet. Om jag ändå kände till hur man gör för att ta bort någons smärta...