Samvete lär enligt kloka artikelförfattare vara något medfött som hjälper oss människor avgöra vad som är rätt eller fel. Det är en slags måttstock för universal humanitär rättvisa. Motsatsen påstås vara betingad av dåliga erfarenheter. Samvete bör dock inte förväxlas med moral, som är en inlärd social kod, baserad på den samhälleliga och sociala struktur individer befinner sig i. Att i någons ögon vara omoralisk, är i själva verket endast ett uttryck för en annan social sammansättning.

Ibland undrar jag om människor skulle må betydligt bättre om de upphörde att grunda allt de känner, tycker och gör på vad som anses vara det moraliskt "rätta" i det samhälle de lever. Rädslan för andras bedömningar skapar dåligt samvete som i förlängningen leder till ett utbränt tillstånd. Varifrån kommer alla dessa krav!? Formbundenheten i vårt sociala liv lär oss att man ska fördela sin tid lika till alla, tycka lika mycket om de vänner man har. Här måste jag erkänna att jag inte är rättvis. Jag tycker inte lika mycket om alla jag känner. Därför kallar jag en del för kompisar, andra för vänner. Vänner står mig nära, mycket nära. Kompisar står på armlängds avstånd. Är det meningen att jag ska ha dåligt samvete för det? Vänner som jag periodvis inte har daglig kontakt med, känner de sig försummade? Ska jag ha dåligt samvete när jag tänker på det? Borde inte två människor som kallar varandra vänner, känna att de alltid har varandra i tanken och i hjärtat, oavsett den tid som förflyter mellan samtal och möten?

Jag söker ett kravlöst fönster att öppna. Inbillar mig att det finns en värld där vi inte använder samvete och moral för att plåga varandra, för att manipulera varandra. Någon eller några skulle nog påstå att jag är naiv som resonerar så, men låt mig öppna mitt fönster, så låter jag dig stänga ditt.