Igår fick jag ett så kallat kedje-sms. Läste det högt för mig själv och det lämnade en besvärlig och otrevlig eftersmak i munnen, ungefär som en ytterst självförvållad och fullständigt meningslös baksmälla... Den starkt analytiska delen av mig började därefter slita orden och dess innebörd i stycken. Jag är ett verbalt monster!! För att ni lättare ska förstå mig (som om det någonsin kommer att kunna kallas lätt...) ska jag återge sms:et här.

 "Den som inte ser dig saknar ögon. Den som inte hör dig saknar öron. Den som inte älskar dig saknar hjärta. Och den som inte vill ha dig som vän, får helt enkelt skylla sig själv. Skicka detta till tio stycken som betyder mest i ditt liv. Du är en av mina tio. Kram"

Säkert jättegulligt vid första anblicken, men... vad är det som säger att man måste ha ögon för att se en annan människa? Att se någon är ett uttryck för bekräftelse och det kan uppnås genom att lyssna på en annan människa, höra vad han/hon har att säga, kan, vet osv. Att höra någon är inte betingat av att ha öron, jag hör en författares röst när jag läser dennes text, tar till mig budskapet i orden. Skulle man drabbas av förlust av både syn och hörsel, finns ju känsel kvar, beröring, närhet, mänsklig värme. Och användandet av ordet "älskar" bör man enligt mig vara försiktig med. Det är en andlöst stor känsla, en villkorslös tillgivenhet och något man innerligt, ärligt och från själ och hjärta bör mena då man säger det till någon annan. Jag har levt i relativt många år och jag kan inte komma på att jag älskat eller älskar mer än sex personer... så att hitta tio att vidarebefordra sms:et till kan bli komplicerat...För att inte säga omöjligt!

Vet inte varför jag känner mig så provocerad av detta sms. Kanske för att det framstår som lättvindigt och sänt utan egentlig känsla, utan att bifoga innebörden i orden...