Vad kommer all rådvillhet ifrån, undrar den utsatta. För det måste ju grunda sig på en skälvande osäkerhet. Eller? Människor som på något vis känner sig hotade, känner sin plats i gemenskapen under ständig skärskådning och attack. Kan det vara så att det övertolkande symtomet har sin källa i denna rädsla? Är det av den anledningen som vissa individer sysselsätter sig med att utifrån sina egna värderingar och sin egen etik översätta andras ord och handlingar till det som passar deras verklighet bäst? Vad det än beror på så är det irriterande att bli utsatt för det. Det får mig att uppleva att mina ord saknar validitet, att mina känslor är allmänt gods att skulptera om så de passar in i ett sammanhang de aldrig var avsedda för. 

Förvisso kan man åberopa fri tolkning, men om jag med egna ord beskriver min åsikt i en fråga, min känsla inför något eller mitt humör, är det då fritt för tolkning av någon som inte känner sig bekväm med det jag uttryckt? I stundens ilska känns det inte så, det framstår som att smeta in min själ i lögner och sedan med ogenerad fräckhet påstå att det är den sanning som bor inom mig. Sluta med det! Jag är tydlig, jag hymlar inte med mina åsikter, tankar eller känslor. Jag har en inte alltid så charmerande benägenhet att säga precis vad jag tycker och vad jag känner, så är man bara så lite bevandrad i det svenska språket så borde det vara näst intill omöjligt att missförstå mig. Så alltså beror det inte på det. Om jag nu är så opassande, varför då ens bry sig..? Analysera mig gärna, men påstå inte att min själ är en lögn. Har du inte tänkt min tanke, känt min känsla, så vet du inget om den. De är mina, tills jag väljer att dela med mig av dem. Och när jag delgivit eventuell lyssnare, då anser jag att det är patetiskt och fåfängt att påstå att lyssnaren ifråga vet att jag tänkt eller känt på ett helt annat sätt än det jag beskriver. Storebror må se mycket, men min själ har han ännu inte bemästrat!