Igår befann jag mig en angränsande, något större stad, för att förverkliga mig själv och min bästa vän en smula. Stod och väntade på ett möte utanför en port och då kommer en liten tant gående. Tanten var så där vackert rynkig som bara en bullbakande go liten mormor kan vara och hon var med största säkerhet inte över 155 cm. Hon stannade intill mig och såg på mig med pigga ögon fulla av livsvisdom. Så tog hon till orda; "hej, vet du vad det är för dag idag?" Jag blev en aning pafff över frågan, men svarade att det så vitt jag visste var lördagen den 6:e december. Då log tanten ett mormors-leende och sa; " åh så bra! då hinner jag hem!" sen forstatte hon sin vandring. Då slog det mig att jag hade tittat på min klocka innan jag svarade...som en betingad reflex, att en sån fråga inte kunde handla om annat än minuter och timmar...

Jag tänkte att det måste vara helt underbart att inte ha en tid iform av ett kockslag att passa! Att slippa tänka att jag måste vara hemma till klockan 16.30, senast! Tanten hade ett datum att passa, inte ett stressande klockslag. Underbar livsfilosofi!