Julen gestaltar sig ibland i materiellt hemtrevliga men känslomässigt instabila medel- och överklassförhållanden där det sociala spelet framstår som en ogenerad Norén-pjäs för tystlåten observatör. Det är en lustig högtid... Under julen ska man av en tradition (vilken ingen skulle kunna förklara om de fick frågan) vara givmild, vänlig, generös och tacksam för den fina familj man har. Men någonstans tenderar det att emellanåt slå över till någon sorts överspändhet. De påtvingade moraliska förhållningsreglerna provocerar en del människor så till den milda grad att de måste dämpa sin ilska och ångest med alkohol.(dagen efter kommer bjällerklang att ha en helt ny innebörd...) Då stegras förtrytelsen och tillslut brister allt i ett kaos av undertryckt irritation på faster, svartsjuka på den äkta hälftens ex som råkade skicka julkort, dotterns pojkvän som inte har egen inkomst och ägnar dagarna åt att åka snowboard eller spela x-box, bitterhet över årets egna små misslyckanden som under Bacchus inverkan framstår som allvarlig konkurrent till den globala finanskrisen osv...

Det har gått inflation i tanken och det som i dessa materialistiska tider räknas är den med flit dåligt bortskrapade prislappen på paketens innehåll... Ju dyrare present - desto högre upp i den familjära rankingen hamnar man. Det är inte längre tanken bakom gåvan som betyder något, det är gåvans merkantilistiska värde i sig, som avgör kommande års popularitet i den egna klanen.

Julens grundläggande budskap, så som det sedan mitten av 1800-talet har uppfattats av det kristna Sverige, är nu i behov av konstgjord andning. Skulle du få en julklapp av mig där du finner en liten ask som för dina ögon ser väldigt tom ut, så är det min markering av att det visst är tanken som räknas! I den asken har jag nämligen lagt många varma kramar till dig från mig. Jag har viskat en önskan om ett lyckligt och gott år i asken och sen varsamt slagit in den.