Är det inte så att detta skulle vara möjligt att överföra på samtidens mänskliga relationer? Ta ett vänskapsförhållande till exempel; vi visar glädje över varandra och i bästa fall även vördnad. Kan det då understundom tolkas som fjäsk av den ena parten? I så fall befinner sig den andra kontrahenten under ett Damoklessvärd. Relationer är ömhudade och risken för ett fallande svärd existerar redan från relationens begynnelse.

Jag vill inte tro att bekräftelse och uppskattning av en vän ska leda till misstro och ett i ett hårstrå upphängt svärd. Någonstans måste det ju finnas utrymme för det ärliga, det genuina i en vänskapsrelation. Om tillgivenheten visas med en oförfalskad värme, kan mottagaren inte hysa tvivel på dess intentioner. Då behövs inget Damokles svärd.

Men, misstänksamheten är djupt rotad och cynismen överskuggar ofta den okonstlade beundran människor kan känna och bedyra inför varandra.
Hur har det blivit så?