Den här coolingen bemötte mig med en sällan skådad kaxighet! Fågeln ifråga satt lugnt kvar när jag närmade mig den. Pippin intog en arrogant attityd till mig och min kamera och poserade värdigt och med ett visst mått av fåfänga och självbelåtenhet. Jag tackade och tog emot! Vi betraktade varandra under respektfull tystnad. Visst vilar det en viss elegans över den?




När jag därefter siktade in mig på skutan bakom fågeln ifråga, blev den en aning förnärmad av att bli förbisedd, så den ansåg mig icke längre värdig som fotograf. Den beslöt sig för att lämna mig åt mitt patetiska öde.

Adios, liksom.



Kände mig en aning akterseglad....