Ett fascinerande faktum för dagen att begrunda; vissa människor är som en tv-apparat som står på , fast ingen tittar... Programmen som visas är exempel på dålig humor, kommersiellt dravel, reklam, oändliga repriser och emellanåt själslig porr... Att ingen tittar bekommer dock inte apparaten som fortsätter tvinga sig på sin omgivning. Omgivningen å sin sida söker febrilt efter fjärrkontrollen, alternativt on/off knappen.....

Att helt abrupt dra ur kontakten är nog den sista desperata åtgärden, och det vill jag undvika. Jag har ett visst inbyggt mått av humanitär medkänsla, även om den just nu känns väldigt avlägsen...