Som nyfödd var dagen en själslig plåga, den döptes till De avgrundsdjupa suckarnas onsdag. Som barn var den ouppfostrad och orsakade stor märta och sorg. Som tonåring uppvisade dagen en klar förbättring i sin attityd och den mottogs med en trevande förhoppning om något gott. Den tog studenten som en dag med oanade förmågor. Utan ålderskris utvecklades den till en intelligent och därav lärorik dag. I övre medelåldern bidrog den rent av med glädje och skratt. På sin ålders höst spred den respekt och kärlek omkring sig och om en kort stund begraver vi den under stor vördnad och tacksamhet över dess närvaro.